Grattis pappa

 

Grattis Pappa!

Firar man födelsedag där du är? Eller firar man dagen man dog? Sånt kan jag fundera på.
Hur har du det nu? Saknar du oss lika mycket som vi saknar dig? Eller finns inte sådana känslor där? kollar du till oss ibland?

Ser du hur jag kämpar på med träningen? Har ju lagt av med styrketräningen lite och kör mer crosfit nu. Du hade nog blivit lite imponerad om du hörde vilka vikter jag tar. Fast jag själv tycker jag borde kunna bättre hela tiden. Jag är aldrig nöjd.

Mamma har inte kunnat vara hos oss på ett tag nu. Vi får hålla oss ifrån varandra. Både hon och vi tycker det är tråkigt. Lite tomt när hon inte kommer och tjatar faktiskt…. Tur hon har lilla Ringo.

Aja, hoppas du har det bra iallafall. Vi saknar dig. Det var längesen du hälsade på mig i drömmen nu. Kom gärna snart så jag får krama dig.

Älskar dig

 

/Marit

1 år idag

1 år idag ❤️

1 år sedan pappa tog sina sista andetag. Mamma ringde tidigt på morgonen och jag sprang över snabbt. Höll hans händer när han inte orkade andas längre.

Man tror att man förstår hur det känns att förlora en förälder, men det gör man inte förrän man är där. Den där saknaden av att nån som varit så självklar inte längre finns. Den där tryggheten som bara är borta. Saknaden är så jävla stor.

Han ska ju liksom alltid finnas där. Jag vill fortfarande ringa och få hjälp ibland. Tänk om man bara kunde få 5 min till, bara en kort kort stund. Skulle kunna göra vad som helst för det. Ibland kommer vågen fortfarande över mig, inte lika ofta längre. Men med jämna mellanrum.


1 år har gått av födelsedagar, farsdag, julafton och högtider utan pappa.
Jag kan fortfarande se nån annan gubbe som liknar pappa på håll ibland och tro det är han. I en hundradels sekund kan hjärtat hoppa till.

Saknar hans ansikte, lugna röst och hans dåliga skämt. Saknar mamma och pappas smågnabb, sådär som ett par håller på som levt ihop i över 50 år. Saknar mina barns morfar som alltid ställer upp och hjälper sina barnbarn med allt. Saknar att han kommer och ber mig om hjälp med sin mobil när det dyker upp nån symbol i skärmen och han fattade ingenting. Han gick faktiskt en mobil-kurs för pensionärer. Jag höll på att skratta ihjäl mig när han berättade vad han lärt sig. Typ att skicka whatsup eller skapa en profil på Instagram….., haha.

Jag har gruvat mig lite för den här dagen. Ni vet, jag känner ju allt så jävla mycket jämt. Allt blir så starkt.

Men jag har tillåtit mig själv att gråta, ta det lugnt och jag har varit väldigt närvarande mina känslor. Det var faktiskt skönt. Jag tog en lång promenad, grät och andades. Hoppade över gymet idag bara för att jag helt enkelt inte ville träffa någon, förutom min familj. Jag ville vara ensam och inte behöva låtsas vara glad.

Jag och mamma gick och åt lunch på en restaurang i närheten. Min Maximilian är fortfarande hemma och är sjuk så vi pratade mycket. Mamma åkte till graven som ligger en bit bort, jag stannade hemma med vovven och pojkarna.

Nu är dagen snart över och det är faktiskt riktigt skönt.

Jag vill passa på att hylla min underbara familj och min fina Pär. Det är inte lätt att leva med någon som är i sorg. Första tiden var hemsk. Man orkar inte känna nånting annat än smärta och saknad. Och den som lever bredvid får ge mycket då och inte förvänta sig få nånting tillbaka. Det är en erfarenhet jag blivit rikare det här året. Men som tur är vänder det. Och man börjar leva igen.

Tack älskade Pär❤️

Och massa kramar till er❤️
Som ger kärlek och fina hälsningar. Jag är så glad att ni kommer in hit till mig.

/Marit

Pappa

Fina pappa

Drömde om pappa…..

Han var så oroligt nära. Jag var nästan i chock när jag vaknade. Jag kunde känna hans hud, doft och värme.

Vi möttes på den lilla gången utanför hans garage. Jag hade precis klivit ut från dörren från mamma, och så kom han gående. Jag blev till och med förvånad i drömmen.

Vi kramades och han sa att han kan andas så lätt nu…..

Jag berättade hur mycket vi saknar honom och att det är så tomt utan honom. Sen var drömmen slut.

Jag gråter när jag skriver detta för jag tror verkligen han kom och hälsade på mig. Det svider sådär i halsen och tårarna rinner från mina kinder.

Saknaden kom tillbaka med vardagen på nåt vis. Även den alltid finns där bakom så har dagarna på semestern varit fylld med människor, barn och prat. Nu när jag är själv på dagarna så kommer tankarna tillbaka.

Saknad är en jäkligt jobbig känsla. Speciellt när man vet att man inte kommer ses igen. Iallafall inte på väldigt länge…

Han fattas oss.

Kram / Marit

Lite mer bilder och känslor

Jag hade lite fler bilderna kameran från helgens event. Kände att jag bara måste dela med mig av nåt som är såhär snyggt….

De första 4 bilderna är från Johannas hem, grundaren av Design Of.

Hur snygg kan en obäddad säng vara?

Tavlan ovanför sängen tror jag är från konstnären Anette Hallbäck, rätta mig om jag har fel. ÄLSKAR hennes konst. Jag villhöver en stor tavla ovanför soffan av henne.

Varenda liten detalj i Johannas hem är genomtänkt. Sånt är ju verkligen en fröjd för ögat och allt bara matchar ihop. Magiskt vackert.

Från en promenad i Sölvesborg, vilken härlig lite stad. Så mycket vackra hus.

Måste också bara dela med mig av lite bilder från Rebeccas hem. Alltså efter att ha tillbringat en helg i dessa kvinnors hus så vill jag bygga nytt, haha. På riktigt alltså. Jag kom hem till Pär i söndags och sa ”Ska vi leta tomt”

Nu trivs vi sååå bra här så, men man vet aldrig.

Titta Rebeccas pergola och bokharabinda som slingrar sig. Rebecca berättade att den blommar så vackert med vita blommor hela sommaren.

Ok, to die for. No Words needed

Att dricka bubbel i hennes kök kan jag tänka mig göra fler gånger faktiskt.

Jag har ju haft några superstressiga dagar när jag inte mått så bra. En konstig huvudvärk har krupits sig på framåt eftermiddagarna och så lite hjärtklappning på det. Mycket jobb och mycket hemma är såklart anledningen.

Nu har jag betat av ganska många to dos på min långa lista. Men det slog mig oxå att det börjar närma sig ett kalas i helgen och jag är så vansinnigt ledsen över att inte pappa är här då. Det märks så extra tydligt att han inte är kvar hos oss då.

Jag har gråtit på dagarna när jag kör buss, det är mitt gråt ställe, i bussen när tankarna får vandra fritt.

Många gånger vill jag bara ringa honom fortfarande och fråga om praktiska grejer. Men jag vet att jag inte kan.

Vart fan är du? Du ska ju vara här. Så köns det……

Jätte konstigt, jag kan se hans ansikte så tydligt när jag tänker på honom. Och så kommer jag inte få se honom igen.

Önskar så jäkla mycket han vore här. Komma gåendes på söndag in på gården, fråga nåt om mina jobb. Fråga Pär om travet och hockeyn. Skoja med mina svärföräldrar och dra några skämt inför alla när vi äter. Äta Pärras mat och säga ”Du, det här va gott det här” Dricka kaffe och äta kaka.

Saknar honom så det gör ont…….

/Marit

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen