Hej på er
Äntligen är vi här igen, vårat härliga Cypern. Eller äntligen, det var ju faktiskt inte alls meningen att vi skulle åka hit igen. Men våra vänner Stina och Mattias hörde av sig och undrade om vi inte skulle dra iväg på en liten höstresa.
Okejrå sa vi. Jag kunde styra om lite jobb och Pär behövde verkligen få koppla av.
Min Pär driver ju 3 bolag är även delägare i ett 4:e bolag som har tillverkning av rengöringsmedel. Hursomhelst, han har under ganska lång tid haft för mycket att göra och nu på slutet har han känt av det i kroppen. Framförallt då det hopar sig och alla vänder sig till honom samtidigt med olika frågor. Då säger kroppen och knoppen till slut ifrån.
Sen är han nu inne på 12:e veckan med kryckor. Jag måste säga att jag är grymt imponerad av honom, själv hade fått en depression av att hoppa runt sådär länge och känna mig så begränsad. Herregud liksom, jag erkänner, jag hade dött…..
Ni vet ju hur arg jag var på honom i början, men det släppte helt efter 10 dagar. Nu har jag bara tyckt synd om honom, älsklingen. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag är rätt trött på att bära alla kassar mat, köra bilen och göra allt hushållsarbete hemma. Det ska bli skönt när han kan röra sig normalt igen.
Hursomhelst, Stina fick en operationstid till hennes höft i torsdags så dom kunde inte följa med, såååå jäkla tråkigt. Vi hade sett framme emot att få visa dom vårat paradis. Självklart åkte vi ändå. Vi behövde verkligen den här resan med varandra nu.
Vi är väldigt bra på att uppskatta varandra och ta vara på tiden med vi har ihop. Vi tror det är eftersom vi nästan bara träffas varannan vecka, därför värdesätter vi tiden tillsammans så otroligt högt. Det skulle nog inte vara lika om vi träffades varje dag och natt. Eller, vi vet att det inte skulle vara lika. Både jag och Pär har levt i andra relationer.
Igår när vi satt på restaurangen så spelades låten vi dansade till 1:a kvällen vi träffades. Då säger Pär, tänk om du vetat då att du skulle vara gift med mig 4 år senare. Det blir alltid en sån resa tillbaka i tiden när vi pratat om det.
Hur Pär kämpade för att jag skulle bli hans och hur struligt allting var i början. Det har nog gjort att vi tar ingenting för givet.
Vi är så tacksamma för varandra. Jag för att han aldrig gav upp, och han för att jag till sist vågade lita på mitt hjärta och göra det som alla sa åt mig att inte göra. Välja Pär, välja kärleken och välja oss. Mot alla odds så är det VI. Alltid vi! Så har det varit från den dagen jag tog steget från mitt gamla liv och in i vårat nya.
Jag älskar ”vi” känslan vi har. Vårat team, Marit och Pär. Min allra bästa vän och min livskamrat. Det finns ingenting jag inte kan prata med honom om. Och vi känner varandra som om det vore oss själva. Jag har ont när han mår dåligt och tvärtom.
Jag är aldrig ”för mycket” för Pär. Han älskar mig precis som jag är och det är en sån härlig trygg känsla. Vi stöttar varandra i allt och tar ner varandra på jorden när det behövs.
Nu har vi inte fått mycket tid tillsammans pga av jobb så denna vecka är så otroligt uppskattad. Vi ska bara mysa, spela kort, prata, älska, bada, sola och njuta av varandra.
Solnedgången igår kväll vid middagen. Vi var för övrigt de yngsta människorna på restaurangen. Det var vi och pensionärerna. Antar att det är dom enda som är lediga nu förutom oss, hahaha. Men det gör inget, rätt skönt faktiskt.
[netstyle_samarbete_carousel widget=26759]
