Hej på er
Egentligen hade jag knåpat ihop ett helt annat blogginlägg åt er. Men idag är känslorna helt utanpå så det inlägget får komma en annan dag istället.
Det finns perioder i månaden när man är lite extra känslig. Det vet alla. Jag tycker bara det är så jäkla jobbigt när känslorna slår över på bara några minuter. Utan nån som helst förvarning. Idag hände just det…. Ena stunden var jag glad och i nästa, totalt nedstämd.
Jag, Pär och Maximilian åkte iväg redan efter frukost imorse för Max skulle spela bandymatch i Falun. Både Levis och Thea skulle leka med kompisar och vi hade löst allt ikring det.
Senast igår pratade jag med Levis på ett lugnt och pedagogiskt sätt att jag vill att han tänker på att plocka reda på efter sig, kläder, frukost, bädda sängen, mm mm.
När vi kommer hem ser hans rum ut som ett bombnedslag, innebandyklubban ligger slängd på golvet i hallen och överallt man går ligger små spår efter honom.
Mitt humör skiftar snabbt.
I Theas rum ligger påsar och väskor slängda på golvet. Täcket och kuddar ligger på sniskan.
Jag väljer att bita mig i läppen men snäser åt Pär att plocka snyggt i köket.
Jag stänger dörren till Levis rum och ställer mig och byter gardiner i Theas rum för att bli lite glad. Då ringer mamma. Och med facit i hand skulle jag såklart aldrig svarat.
Förklarar mitt små irriterade läge för henne och hon kommer med en otroligt härligt kommentar.
”Hur tror du det var för mig då? När ni var barn. Jag fick städa efter er hela tiden. Sluta va så sur för minsta lilla”
SKA HON SÄGA!!!!
Detta citat myntat av min branschkollega Julia är så jäkla träffande.
Det finns som sagt vissa perioder i månaden när jag måste ha det extra rent och undanplockat runt omkring mig för inuti är det redan oreda och kaos.
Alla känslor är extra starka hos mig. När jag blir glad blir jag jätteglad, när jag blir sur och irriterad blir jag skitsur. Simple as that.
Och detta har jag helt klart från min mamma.
Jag tycker själv det är skitjobbigt att bli nedstämd och på dåligt humör. För det känns som sagt extra mycket.
Men det är som att allt tålamod bara tar slut. Och så blir jag helt tyst. Vill inte säga nåt för inget trevligt kommer ur mig ändå. Förstår ni?
Jag har varit ute och sprungit en vända nu för att få igång lite endorfiner. Grät en skvätt undertiden också.
Jag hoppas verkligen det vänder. Det är lördag och jag har längtat så efter min familj. Och så blir jag ledsen över det också och får dåligt samvete över hur jag mår. Ni hör ju, skitjobbigt.
Pms är djävulens påfund.
Vet ni det?
Nu blev detta ett väldigt svamligt inlägg. Men jag har skrivit direkt ut huvudet som jag känner exakt nu. Hoppas ni förstår lite vad jag pratar om iaf….
Kram på er
