Etikett: känslor

Idag har vi haft begravning för vår pappa Jonny❤️

Usch vad jag gruvar mig för den här dagen i veckor.

Dagen har varit både jobbig, otroligt sorglig men även väldigt fin.

Timmarna innan begravningen var värst. Oron i kroppen var extrem och jag kände mig på helspänn hela tiden. Kunde inte ta emot en kram av Pär. Orkade inte lyssna på barnen. Jag kunde bara fokusera på att tiden skulle gå….. Usch, det var så jobbigt.

Jag försökte tänka vad det var som kändes värst inuti mig. Och det var nog tanken av att jag inte skulle kunna kontrollera min gråt på begravningen. Jag har klarat det dom senaste veckorna ganska bra. Fällt några tårar när jag själv bestämmer och när jag känner att jag kan. Men den där hulkande gråten som gör det svårt att andas, den är hemsk tycker jag. Och visst blev det så vid ett tillfälle även under begravningen, men den gick över. Och tårarna rullade sen ner tyst. Tankarna va varma och fina. Men visst var det sorgligt och väldigt många grät. Det känns ju som pappa rycktes ifrån oss gör tidigt. Att han inte riktigt levt klart.

Maximilian, min äldsta son som är känsligast, han grät så mycket och bröt ihop. Min Levis satt och kramade min hand och var stark för mig. Underbara barn…..

Begravningen ägde rum i ett kapell och den var så fin. Otroligt fina blommor och så mycket fina hälsningar hade kommit in från vänner och släkt.

Efteråt åt vi lunch allihopa och efter det åkte vi hem. Sen åkte jag, mamma, brorsan och hans Linda tillbaka för att titta på blommorna en gång till som då låg utanför kapellet. Pappa ska ligga vid kyrkan i Furudal sen så därför finns ingen grav vid denna kyrka.

Jag tog en lång promenad sen och tankarna kändes lugna och trygga. Det var skönt. Men oj vad trött jag var, jag gäspade och gäspade. Jag har nog gått och spänt mig massor och nu släppte det.

Mamma kom och åt en god middag med oss nu på kvällen som Pär hade lagat. Och nån av pojkarna kanske springer dit och sover med henne sen. Det känns så skönt att veta att vi är så nära.

Jag är så otroligt lättad och glad att den här dagen äntligen är över och att det blev så fint.

Nu ska man bara försöka ta in att pappa inte längre finns och försöka leva med det. Men saknaden är stor och klumpen i halsen växer emellanåt och tårar rinner…..

Tack för att ni läser och skickar fina meddelanden. Betyder jätte mycket

Kram /Marit

[netstyle_samarbete_carousel widget=29819]

Jag känner hur en molande oro rör sig i magen. Den sliter och drar hit och dit. Den kommer i stunder när tankarna börjar fara omkring, i bilen, när man ska sova, på mornarna…..

Jag försöker hålla mig sysselsatt mest hela tiden, då funkar det bättre tycker jag och oron är inte så påtaglig.

Jag vet precis vad oron beror på. På torsdag är det begravning för pappa och jag gruvar mig nåt så fruktansvärt.

Jag vet att allting kommer att släppa och jag kommer vara så ledsen så ledsen……

Och jag vet att det kommer vara så jävla jobbigt.

Jag känner hur jag ibland undviker att gå ut på gården för jag orkar inte prata med grannar och känna gråten i halsen. Jag bor ju på samma gata som mamma och pappa och mina föräldrar har bott här sen husen byggdes på 70-talet Så alla kände ju pappa. Jag vill ju kunna möta människor och kunna prata om pappa utan att börja gråta varje gång. Jag undviker att sminka mig för det är ändå ingen menig på nåt vis.

Jag vet ju att den måste göras såklart men just nu vill jag bara ha begravningen gjord och att oron ska släppa……

Kram på er

/Marit

[netstyle_samarbete_carousel widget=29819]