Adhd hjärnan

Hejsan

Måndag igen, hur snabbt går veckorna egentligen.

Den här helgen har vi verkligen vara tagit det lugnt. Ingenting planerat mer än ungarnas matcher.
Jag har lärt känna mig själv och jag vet att har jag varit iväg på nåt skoj så måste jag landa efteråt.

Som nu tex när jag var i Sthlm ett dygn. Det vara ju bara massa skoj, träffa massa härliga människor och ha kul. Men samtidigt så blir det otroligt mycket intryck för mig så min hjärna blir lätt trött. Jag antar att det hänger ihop med min adhd.

Jag måste nästan alltid vila efteråt. Annars är det som att jag blir ”överhettad” i Hjärnkontoret och jag blir helt slut på en gång. Jag kan inte tänka eller få ihop nåt vettigt alls.
Att få ihop en middag eller åka till en stor mataffär är helt uteslutet.
Det blir alldeles för mycket då.

Detta kanske låter helt knäppt för endel, men så är det verkligen. ”men vaddå det är väl bara att lägga det man ska ha i korgen” Men jag kan inte ens få ihop det i mitt huvud.
Pär vill inte ens ha mig med inne i affären oftast för jag är så ”rörig” tycker han🙈

Jag brukar säga att jag har slut på ”tänk” Och då måste jag fylla på energi igen. Och det kan vara nåt som jag älskar att göra. Träna, gå promenad, redigera bilder, titta på betydelselös tv och bara vara.

Idag är det måndag och mitt ”tänk” är tillbaka igen och energin är tillbaka, så himla skönt.

Pär och Thea är i Gävle denna vecka, och jag är i Dalarna med pojkarna.

Önskar er en fin måndagskväll

Kram /Marit

Grattis pappa

 

Grattis Pappa!

Firar man födelsedag där du är? Eller firar man dagen man dog? Sånt kan jag fundera på.
Hur har du det nu? Saknar du oss lika mycket som vi saknar dig? Eller finns inte sådana känslor där? kollar du till oss ibland?

Ser du hur jag kämpar på med träningen? Har ju lagt av med styrketräningen lite och kör mer crosfit nu. Du hade nog blivit lite imponerad om du hörde vilka vikter jag tar. Fast jag själv tycker jag borde kunna bättre hela tiden. Jag är aldrig nöjd.

Mamma har inte kunnat vara hos oss på ett tag nu. Vi får hålla oss ifrån varandra. Både hon och vi tycker det är tråkigt. Lite tomt när hon inte kommer och tjatar faktiskt…. Tur hon har lilla Ringo.

Aja, hoppas du har det bra iallafall. Vi saknar dig. Det var längesen du hälsade på mig i drömmen nu. Kom gärna snart så jag får krama dig.

Älskar dig

 

/Marit

Konsten att hålla kärleken vid liv

Hej älsklingar

Tänkte jag skulle ta upp ett ämne här idag som är ganska viktigt.

Jag, eller rättare sagt vi, jag och Pär, får ofta frågan hur vi håller kärlek vid liv.
Pär får faktiskt också den frågan, både av vänner och ytliga bekanta.

Vi blir såklart glada för det betyder ju att våran kärlek till vara dra verkligen syns.

Jag har funderat lite på det här fram och tillbaka. Hur gör vi egentligen? Det kommer rätt så naturligt för oss. Och med det sagt så menar jag inte att vi inte jobbar på det. För det gör vi, det lovar jag.

Men jag tror att eftersom både jag och Pär kommer från förhållanden där kärleken inte höll, så vill ingen av oss hamna där igen.

Ok, vi har inga småbarn och har inte gått igenom småbarnsåren som annars är rätt tuffa, men vi har andra saker i vårat liv som inte är så lätta.
Vi är ju tex väldigt mycket ifrån varandra. Och efter att ha fått väldigt många mail från kvinnor som lever samma liv som oss där man bor långt ifrån varandra. Och där dom beskriver hur dom kämpar extremt mycket för att få det att funka så har jag förstått att vi gör det ganska bra.

Även om förra året varit ett tufft år så har våran kärlek varit stark hela tiden. Det var vårat tuffaste år hittills faktiskt.

Min pappa gick bort och det är aldrig lätt att vara i sorg eller leva med någon som är i sorg.
Och uppe på det så har Pär inte heller mått så bra av olika anledningar. Mest pga av för mkt jobb såklart, som till sist tagit ut sig fysiskt.

Hur gör vi då?
Vad är våran hemlighet till att hålla kärleken vid liv?


Ha roligt ihop. Vi skrattar mycket,  vi ser alltid till att ha kul ihop. Det är viktigt tycker jag. Bara att se på varandra och le kan göra så mycket. Att få mötas av ett varmt leende när man varit ifrån varandra är som en mjuk smekning. Istället för att mötas av gnäll eller tjat, för visst kan även vi vara irriterade på varandra. Men det kan man ta sen. När man möts i hallen efter en arbetsdag eller några dagar isär så möts vi alltid av ett leende.
Sen ser vi alltid till att ha roligt ihop, vi skattar väldigt mycket. 

1:Möt varandra med ett leende och skratta ihop!

Ta på varandra och kramas i vardagen. Det är jätte viktigt, för får man beröring av den man älskar så kommer man automatiskt närmare varandra. Och det leder till att man älskar.
Så ja, älska ofta, ok man kanske inte är super sugen jämt. Men man blir automatiskt mer sugen på varandra om man redan tidigare på dagen börjat med en kram, en smekning, eller/och en kyss i
köket. Ja ni fattar.

2: Ta på varandra! 

Prata mycket och ofta. Vad tänker du på, vad tänker din partner på? Vad gör dig lycklig. Fråga vad som gör hen lycklig. Lyssna, får man frågan så början man själv tänka efter. Man kanske inte ens reflekterat över vad som är viktigt för just en själv. Men jag lovar att får man berätta för sin partner vad som gör dig själv  lycklig så vill den andra automatiskt göra detta för dig. Och man får själv veta den andras drömmar och visioner. Och då är det också lättare att ha ett gemensamt mål. Att ha gemensamma drömmar är också viktigt för ”Vi känslan” 

3: Prata mycket och ofta 

Ta er tid att resa bara ni, en hotellnatt eller en weekendresa  eller en vecka bara ni om det är så. Jag lovar, barnen har det bra hos farföräldrarna eller barnvakten ett tag. Det är viktigt att bara vara själva ibland. Det upplever iaf vi. Men det är såklart olika hos alla. Men att fly vardagen på ett eller annat sätt. Man kan såklart även ha ”date night” hemma när man lagt barnen.

4: Åk iväg på en resa bara ni 

Överraska varandra. Alla gillar att få bli uppvaktad och överraskad. En blomma, en middag, eller att man köper hem en god flaska vin eller bubbel en fredag. Det behöver inte vara så stort. Gör vardagen till en liten fest ibland. Ät god mat och ägna er åt varandra. 

5: Överraska varandra 


Se varandra. Det låter så enkelt. Men mitt i vardagen med tvätt, barn, läxor, jobb, träningar, så är inte detta så sjävklart. Och allt det som står ovan är såklart just detta.

Att man ska se varandra som par och bekräfta varandra. Det är så lätt att allt bara rullar på och man går mest och är irriterad för att den andra kastar strumporna på golvet varenda jävla dag istället för i tvättkorgen. Så känner jag oxå ibland, jag lovar. Men hur viktigt är det egentligen i det stora hela? Du har säkert också nåt som han irriterar sig på. Men får man in mer kärlek i vardagen så blir dessa ”irritations moment” inte lika stora. 

6: Se varandra i vardagen och bekräfta varandra.

Så för er egen skull och för barnen (om ni har några) så tänk på att ta till vara på kärleken och jobba på den.

Detta är våra bästa tips till er, det finns såklart massor av flera. Men det här är viktigt för oss.

För det är ett jobb, inget kommer gratis. Man måste jobba på ett förhållande och man måste jobba båda två. Ibland kanske en får dra ett större lass, men det där skiftar beroende på vart man är i livet. Huvudsaken man kommunicerar om det.
Och har man kommit så långt att man känner att det håller på att ta slut på känslorna, så ta hjälp.
Och ta hjälp i tid. Så man inte går och bär på massa känslor av besvikelse gentemot den andra som inte kommer fram.
För just sånt tar faktiskt död på kärleken, det och att inte bli bekräftad. För känner man att man behöver bli det för att vara lycklig så måste man berätta det. Hur ska den andra annars kunna veta vad Du vill?

Förstår ni hur jag menar? Det här kanske blev ett svamligt inlägg. Men jag får så många frågor om detta så kände att jag ville dela med mig och bli lite privat och personlig.

Jag har ju även förut Varit väldigt personlig och berättat om hur jag och Pär träffades. Som verkligen är en historia i sig. Väldigt jobbig såklart, men är inte alla spännande historier det?

Massa kramar till er

/Marit

1 år idag

1 år idag ❤️

1 år sedan pappa tog sina sista andetag. Mamma ringde tidigt på morgonen och jag sprang över snabbt. Höll hans händer när han inte orkade andas längre.

Man tror att man förstår hur det känns att förlora en förälder, men det gör man inte förrän man är där. Den där saknaden av att nån som varit så självklar inte längre finns. Den där tryggheten som bara är borta. Saknaden är så jävla stor.

Han ska ju liksom alltid finnas där. Jag vill fortfarande ringa och få hjälp ibland. Tänk om man bara kunde få 5 min till, bara en kort kort stund. Skulle kunna göra vad som helst för det. Ibland kommer vågen fortfarande över mig, inte lika ofta längre. Men med jämna mellanrum.


1 år har gått av födelsedagar, farsdag, julafton och högtider utan pappa.
Jag kan fortfarande se nån annan gubbe som liknar pappa på håll ibland och tro det är han. I en hundradels sekund kan hjärtat hoppa till.

Saknar hans ansikte, lugna röst och hans dåliga skämt. Saknar mamma och pappas smågnabb, sådär som ett par håller på som levt ihop i över 50 år. Saknar mina barns morfar som alltid ställer upp och hjälper sina barnbarn med allt. Saknar att han kommer och ber mig om hjälp med sin mobil när det dyker upp nån symbol i skärmen och han fattade ingenting. Han gick faktiskt en mobil-kurs för pensionärer. Jag höll på att skratta ihjäl mig när han berättade vad han lärt sig. Typ att skicka whatsup eller skapa en profil på Instagram….., haha.

Jag har gruvat mig lite för den här dagen. Ni vet, jag känner ju allt så jävla mycket jämt. Allt blir så starkt.

Men jag har tillåtit mig själv att gråta, ta det lugnt och jag har varit väldigt närvarande mina känslor. Det var faktiskt skönt. Jag tog en lång promenad, grät och andades. Hoppade över gymet idag bara för att jag helt enkelt inte ville träffa någon, förutom min familj. Jag ville vara ensam och inte behöva låtsas vara glad.

Jag och mamma gick och åt lunch på en restaurang i närheten. Min Maximilian är fortfarande hemma och är sjuk så vi pratade mycket. Mamma åkte till graven som ligger en bit bort, jag stannade hemma med vovven och pojkarna.

Nu är dagen snart över och det är faktiskt riktigt skönt.

Jag vill passa på att hylla min underbara familj och min fina Pär. Det är inte lätt att leva med någon som är i sorg. Första tiden var hemsk. Man orkar inte känna nånting annat än smärta och saknad. Och den som lever bredvid får ge mycket då och inte förvänta sig få nånting tillbaka. Det är en erfarenhet jag blivit rikare det här året. Men som tur är vänder det. Och man börjar leva igen.

Tack älskade Pär❤️

Och massa kramar till er❤️
Som ger kärlek och fina hälsningar. Jag är så glad att ni kommer in hit till mig.

/Marit

Lördag

Hej på er

Egentligen hade jag knåpat ihop ett helt annat blogginlägg åt er. Men idag är känslorna helt utanpå så det inlägget får komma en annan dag istället.

Det finns perioder i månaden när man är lite extra känslig. Det vet alla. Jag tycker bara det är så jäkla jobbigt när känslorna slår över på bara några minuter. Utan nån som helst förvarning. Idag hände just det…. Ena stunden var jag glad och i nästa, totalt nedstämd.

Jag, Pär och Maximilian åkte iväg redan efter frukost imorse för Max skulle spela bandymatch i Falun. Både Levis och Thea skulle leka med kompisar och vi hade löst allt ikring det.

Senast igår pratade jag med Levis på ett lugnt och pedagogiskt sätt att jag vill att han tänker på att plocka reda på efter sig, kläder, frukost, bädda sängen, mm mm.

När vi kommer hem ser hans rum ut som ett bombnedslag, innebandyklubban ligger slängd på golvet i hallen och överallt man går ligger små spår efter honom.

Mitt humör skiftar snabbt.

I Theas rum ligger påsar och väskor slängda på golvet. Täcket och kuddar ligger på sniskan.

Jag väljer att bita mig i läppen men snäser åt Pär att plocka snyggt i köket.
Jag stänger dörren till Levis rum och ställer mig och byter gardiner i Theas rum för att bli lite glad. Då ringer mamma. Och med facit i hand skulle jag såklart aldrig svarat.

Förklarar mitt små irriterade läge för henne och hon kommer med en otroligt härligt kommentar.

”Hur tror du det var för mig då? När ni var barn. Jag fick städa efter er hela tiden. Sluta va så sur för minsta lilla”

SKA HON SÄGA!!!!


Detta citat myntat av min branschkollega Julia är så jäkla träffande.
Det finns som sagt vissa perioder i månaden när jag måste ha det extra rent och undanplockat runt omkring mig för inuti är det redan oreda och kaos.

Alla känslor är extra starka hos mig. När jag blir glad blir jag jätteglad, när jag blir sur och irriterad blir jag skitsur. Simple as that.

Och detta har jag helt klart från min mamma.

Jag tycker själv det är skitjobbigt att bli nedstämd och på dåligt humör. För det känns som sagt extra mycket.

Men det är som att allt tålamod bara tar slut. Och så blir jag helt tyst. Vill inte säga nåt för inget trevligt kommer ur mig ändå. Förstår ni?

Jag har varit ute och sprungit en vända nu för att få igång lite endorfiner. Grät en skvätt undertiden också.

Jag hoppas verkligen det vänder. Det är lördag och jag har längtat så efter min familj. Och så blir jag ledsen över det också och får dåligt samvete över hur jag mår. Ni hör ju, skitjobbigt.

Pms är djävulens påfund.

Vet ni det?

Nu blev detta ett väldigt svamligt inlägg. Men jag har skrivit direkt ut huvudet som jag känner exakt nu. Hoppas ni förstår lite vad jag pratar om iaf….

Kram på er

 

Känslor

Fina ni

Nu vill jag dela med mig av lite tankar och känslor jag kan ha. För kanske är det nån av er som känner lika.

Just nu är livet väldigt bra, alltså allt flyter på och inget är jobbigt


Kärleken mellan mig och Pär är så fin. Och jag älskar verkligen att leva med min bästa vän. Jag har sagt det förut men säger det igen, vi skrattar tillsammans varje dag.
Och leendet jag alltid möts av är heeelt underbart. Det pirrar fortfarande mig när vi inte setts på ett tag

Visst kämpar vi på med vårat varannan vecka liv både med varandra och barnen. Men vi får det att funka för att vi båda vill det. Och bara det är så skönt. Båda kämpar för att vara med varann men ändå för att barnen ska ha det bra. Bara den känslan är härlig. Sen är vi duktiga på att verkligen ta till vara på tiden med varandra. Och visa varandra uppskattning och massor av kärlek

Allting med barnen är bra. Maximilian har börjat ny skola och trivs. Han har fått nya vänner och jag tycker han har vuxit så snabbt på slutet. Min lilla kille har börjat lukta svett och få hår på ställen han tidigare inte hade, haha.
Min fina ”lilla” pojk.


Bus-Levis är såklart fortfarande busig med massor av idéer på gång samtidigt. Och ingenting kan stoppa honom när han sätter igång…..

Älskar den sidan hos honom även om den är lite jobbig också emellanåt. Visst kommer det nåt samtal från hans fröken då och då, han har ju så bestämda åsikter om att han vill bestämma över sig själv den här ungen….

Mitt företag går riktigt bra. Jag låg på ett minusresultat vid årets början eftersom jag fick lov att köpa ut min fd kollega, men det har jag vänt nu.

Och slutet på året ser riktigt fint ut. Jag är stolt över mig själv att jag roddar runt detta tunga jobb alldeles själv och faktiskt bär min ”egna ryggsäck”

Våra barn funkar så fint ihop. Och är verkligen som riktiga syskon. Jag och pojkarna längtar efter Thea och Pär när dom inte är här hos oss.

Nu undrar ni, men om allt är så bra då. Vad är det hon vill få fram.
Jo, när allt är såhär bra kan jag få en enorm ångest emellanåt.

När kommer smällen?
När rasar allt? Vad för nåt hemskt kommer att hända som gör att denna ”idyll” inte är så jävla bra längre. Förra gången var det pappa som blev sjuk. Allt var så bra innan….. saknar pappa nåt enormt fortfarande. Han fattas liksom hela tiden. Ibland smäller saknaden till rejält och jag bara gråter.

Nu går jag alltså runt och oroar mig över vad som ska hända. Och jag kan på riktigt känna ångest över detta. Det allra värsta kommer såklart upp i huvet, kommer nån bli allvarligt sjuk igen. Jag, nåt av barnen, Pär, mamma…. Det är liksom för bra nu.

Dessa känslor är så jävla jobbiga och jag vet inte hur jag ska få bort dom  allt är ju egentligen så bra. Och jag borde bara njuta här och nu.

Så jäkla jobbigt, är det nån av er som känt lika?

/Marit

 

Vi åker igen….

Hej på er

Just nu sitter jag på ett tåg påväg till Arlanda, för imorgon bitti åker vi iväg till Cypern….igen.

Denna resa bokade vi i Juni. Pär och en kompis till oss ska ner och spela poker några dagar.

Och eftersom jag bestämmer när och var jag ska jobba tackade jag ja till att följa med. Nu har jag hur mycket stylingjobb som helst hemma, haha.

Men det visste jag ju inte när vi bokade. Men jag har inte tackat nej till något jobb, bara omdirigerat lite och jobbat lite mer innan.

Jag får ju alltid en liten dipp när sommaren tar slut. Det tar ett tag för mig att acceptera hösten. Jag är verkligen en sommar-människa som älskar värmen och solen. Jag blir så mycket lugnare och gladare då. En bättre människa kan man säga.

Jag brukar komma igen i oktober, då älskar jag hösten. Men september är alltid lite depp för mig.

Så nu får jag alltså 6 dagar till av sommar, hur härligt? Jag är sååå pepp.

Heleeelt underbart. Jag har packat ner träningskläder, böcker och laddat ner poddar.

Senaste veckan har ju också varit lite extra jobbig med massvis med känslor hemma hos oss. Jag har ju bland annat bråkat med Levis och tacklats med borttappade mobiler (Maximilian)

Det har varit fysiskt tuffa arbetsdagar för mig med massa tunga lyft varje dag. Flera stylingar och tömningar.

Jag insåg att jag hade PMS och varje gång det händer tror Pär att jag är påväg in i väggen, hahah. Så när han säger

”Älskling, jag tror du behöver den här resan mer än du tror”

Så måste jag såklart säga till honom att jag har bara PMS, det är lugnt. Jag är snart gamla vanliga trevliga Marre igen. Promise babe. Och jag hade mått bra igen hemma oxå bara mensen kommer.

Att åka i september/oktober är magiskt. Vi brukar ofta få sen frågan.

Det är fortfarande varmt i havet, men den sär extrema hettan mitt på dagen har avtagit. Plus att det blommar så vackert.

Jag ser fram emot lugna dagar med god mat, träning, sol och mys.

Kram på er

/Marit

Pappa

Fina pappa

Drömde om pappa…..

Han var så oroligt nära. Jag var nästan i chock när jag vaknade. Jag kunde känna hans hud, doft och värme.

Vi möttes på den lilla gången utanför hans garage. Jag hade precis klivit ut från dörren från mamma, och så kom han gående. Jag blev till och med förvånad i drömmen.

Vi kramades och han sa att han kan andas så lätt nu…..

Jag berättade hur mycket vi saknar honom och att det är så tomt utan honom. Sen var drömmen slut.

Jag gråter när jag skriver detta för jag tror verkligen han kom och hälsade på mig. Det svider sådär i halsen och tårarna rinner från mina kinder.

Saknaden kom tillbaka med vardagen på nåt vis. Även den alltid finns där bakom så har dagarna på semestern varit fylld med människor, barn och prat. Nu när jag är själv på dagarna så kommer tankarna tillbaka.

Saknad är en jäkligt jobbig känsla. Speciellt när man vet att man inte kommer ses igen. Iallafall inte på väldigt länge…

Han fattas oss.

Kram / Marit

Han och jag…

Hej på er

Nu har Pär kommit tillbaka till Cypern efter att ha varit hem med barnen och hunnit med ett affärsmöte i Köpenhamn.

3 nätter har jag sovit själv, jag som inte gillar att vara ensam. Men det har gått jätte bra. Vi har ju underbara grannar bredvid oss. Kent-agent (som barnen kallar honom) och Eva. Helt fantastiska människor. I mina föräldrars ålder och så varma och härliga. Max sa vid ett tillfälle att han ville ha dom som grannar hemma. Högsta betyget.

Nu har vi en vecka själva, bara jag och han. Och vet ni, jag kan verkligen njuta av våran ”egentid” Jag har inte dåligt samvete över det.

Jag vet att mina pojkar ska vara hos sin pappa och att dom saknat honom under de 2 veckor som varit hos oss. Och samma med Thea såklart.

Därför är inte saknaden lika stark efter barnen, för jag vet att dom är precis där dom ska vara när dom inte är med oss❤️

Så nu kommer vi njuta gärnet av denna vecka tillsammans, må ni tro.

Prata, älska och bara ha det bra med varandra. Innan vardagen är tillbaka och semestern slut för denna gång.

Vi brukar dock alltid försöka ha en ny resa bokad innan semestern är slut så vi har något att se fram emot.

Vi startar med en staycation på ett hotell inne i stan. Pär ska spela poker och jag längtar lite efter ett riktigt gym. Plus att vi brukar alltid shoppa lite när vi är här. Det är kul att hitta unika kläder som inte finns hemma. Jag är väldigt sugen på en byxdress och har sett flera snygga här.

Kram på er, ha en fin helg hemma i Sverige nu. Hoppas ni fortfarande har sommarvärme.

/Marit

Så himla läskig dag

Hej finisar

Vi har det väldigt varmt här nu, men jag klagar inte. Däremot har dagen idag varit väldigt konstig….

Nu ska ni få höra. Jag och svärmor blev sugen på hav idag. Men min mamma ville ligga vid poolen och ha lite egentid. Så vi drog iväg, jag och Bittan.

Först blir vi stoppade av polisen, självklart kör jag….. Får visa körkort och berätta när vi ska resa hem. Jag kör laglydigt så polisen låter oss åka. Ska däremot nämna att jag blev tagen med kamera dagen innan här på Cypern. Det bara blixtrade till liksom, shit. Jaja….

Så jag kommer få betala böter när vi kommer tillbaka i slutet av juli? Det är lätt hänt ska jag säga. Ska bli skoj att berätta detta för barnen, man måste nämligen in på polisstationen då.

Men när vi kommer fram till stranden så är det röd flagg. Det trotsar jag och svärmor och ger oss ut i havet för att svalka oss.

Och där i havet ligger även en man och guppar. Vågorna är höga men inte så vi blir rädda. Men efter ett tag vinkar livräddaren in oss och vi lyder såklart. Men det gör inte gubben, han åker längre och längre ut.

Och när jag och Bittan lagt oss på solsängarna och börjat torka så ser vi hur livräddar-killen börjat springa på stranden. Han kommer fram till gubbens familj som består av en fru och 4 barnbarn.

Han kastar sig i vattnet och simmar mot honom som bara guppar längre och längre ut…….

När killen sen kommer ut till honom med livbojen så börjar dom simma inåt, men efter en stund ser vi hur gubben ligger ner. När dom börjar komma inåt stranden så ropar jag till Bittan att gubben är ju medvetslös, killen behöver hjälp att få upp honom. Gubbens ansikte är vitt och blått.

Men då ser vi hur många ser samma sak som jag. Killen måste ha hjälp. Vi ser hur 4 killar kastar sig i vattnet och hjälper honom upp. De släpar manen upp för stranden och kroppen är helt livlös,… Så fruktansvärt att se. Dom börjar hjärt-lungräddning och ringer ambulans.

Gubbens familj är i total chock. Barnbarnen börjar gråta och frun är helt apatisk. Det är helt sjukt att bevittna detta i stunden. Man vet inte vad man ska göra.

Det sista vi ser av allt detta är när ambulansen åker iväg med gubben och han är fortfarande livlös och blå…… Vi simmade nyss bredvid mannen och nu är han kanske död. På 15-20 minuter.

Det är bland det läskigaste jag varit med om.

Jag och mitt har ex även kommit som bil nr 4 i en stor bilolycka och hjälpt till. Då dog en man som jag satt och höll handen på och som Mange försökte rädda.

Samma känsla som då har jag i kroppen nu……. så hjälplös liksom. Livet är skört, exakt så känns det. Så skört….. vill bara krama om mina barn och säga hur mycket jag älskar dom.

Usch, vi vet inte om gubben lever eller om han dog. Och tänk de stackars barnbarnen och frun som också blev vittne till detta. Helt Fruktansvärt ju. Och vi badade precis bredvid honom bara 15 min innan…..

Hela stranden blev tom och vi åkte därifrån såklart. Åt lunch på favoritstället och drack ett glas rosé för att lugna nerverna.

Såhär ligger jag precis just nu och tittar upp på detta magiska…..

Min svärmor grillar scampi och jag ska gå och servera oss lite mer rosé vin, mamma dukar bordet.

Vi smälter fortfarande alla känslorna från dagen…. och är och nog i lite chock vi också..

Kram /Marit

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen