Idag fyller jag år, 38 år.
Blandade känslor det där med att fylla år tycker jag.
Jag vill inte bli gammal eftersom jag har lite skräck för det. Jag vill vara ”stark” och orka mycket jämt (hatar tex att vara sjuk när man känner sig svag) . Kanske låter konstigt, men så är det. Och att bli gammal och känna att kroppen inte orkar är en av mina största fobier.
Men å andra sidan så är jag så mycket mer harmonisk och klokare nu än för tex 10 år sedan. Jag känner mig själv så mycket bättre. Så mitt mentala ”Jag” är i en riktigt bra plats just nu, viket jag älskar.
OCH jag är i en superfysisk form vilket jag är stolt över, det är många timmar på gymmet som ligger bakom detta (och massa stylingar?)
Just nu ligger jag i sängen i Cypern och Pär och barnen har blivit hämtade med transfer till flyget.
Denna stund har jag gruvat mig för sen vi bokade resan för flera månader sen, att bli lämnad själv och dom åker iväg. Jag vet att jag inte kommer att kunna sova på flera timmar.
Från att ha varit lite ”kaos” här till helt tyst…… obäddade sängar kvar, kläder som ligger kastade, tandborstar på handfatet och skor huller om buller till helt tyst. Så jävla jobbigt tycker jag. På riktigt, känslan är så hemsk.
Missförstå mig rätt nu när jag förklarar detta. 2 veckor med alla barnen ihop utomlands i en lägenhet på 3 rok med 1 toalett är inte ljuvligt hela tiden, oh No.
Det är syskongnabb så fort det blir tråkigt. Mest mellan mina grabbar såklart. Men även med Thea. Gnäll, grin, bråk och tjafs…..
Där och då i dessa ”bråkiga” situationer längtar jag till egentiden med Pär. När det bara är vi 2 och vi kan kramas och gosa hur mycket vi vill utan att nån ”stör” med bråk eller tjafs.
Vi värdesätter ”våran tid” jätte högt. Och jag/vi har ett enormt tålamod med barnen när det tjafsas, men självklart tolererar jag inte vad dom helst. Och nu märker man, iaf på grabbarna, att det är sluttampen av sommarlovet och dom har hängt ihop lite för mycket ???♀️
Men likförbannat så gråter jag en skvätt när dom åker härifrån och hjärtat börjar längta så fort bilen börjar rulla….. Och lägenheten är så tom så tom nu.
Så otroligt tudelade känslor verkligen. Jag tycker inte om att vara själv, så är det bara.
Endel kanske undrar varför barnen åker hem? Enkelt, jag och Pär vill tillbringa så mycket tid vi kan här på vår semester. Och våra barn ska hem till sina andra föräldrar.
Min fina familj. Även om vi inte är en kärnfamilj så är detta ”min” familj som jag älskar mer än allt annat. Och jag är så stolt över var och en av dom. Med alla sina olikheter.
Världens bästa man som skämmer bort mig med så mycket kärlek och saker.
Mammas Maximilian….
Den här ungen som vill sitta bredvid mamma jämt, och helst ha kroppskontakt alla timmar på dygnet om han fick. Men det är också han som driver mig till vansinne emellanåt.
Och sjävklart saknar jag sms:et eller telefonsamtalet från pappa på födelsedagen.
1:a där jag inte hört från honom sen jag föddes……
Kram på er och tusen tack igen för alla fina grattis hälsningar.
/Marit
