Helgbuketten är som finast nu, varför är det alltid så?
Hej finaste ni.
Hoppas ni mår bra. Jag mår riktigt bra. Jobbet flyter på utan super mycket stress. Jag jobbar lagomt mycket och kan komma hem till barnen i tid på eftermiddagarna, det är lyx för mig. Grabbarna är mer sams än osams, jag är just nu i ett skönt mood i månaden utan pms. Jag tränar och äter bra mån-fre, unnar mig ”lagomt” onyttig mat på helgerna, och jag mår bra av det. Ja ni fattar. Jag har ett skönt flow just nu.
Det är inte alltid jag mår bra, absolut inte. Och den sidan visar jag heller inte så gärna. Varför skulle jag? Hur mycket feelgood är det att höra nån klaga. Men ibland blir jag en riktig bitterfitta som tycker det här varannanvecka livet med mina pojkar och Pär suger. Jag är själv med att skjutsa till träningar, fixa middag, läsa läxor, plocka, tvätta mm mm, varje gång mina barn är hos mig. Det är tufft ibland och det finns kvällar jag lägger sig som en urvriden trasa i sängen och energin är på noll. Jag vet att jag inte är ensam om detta, och det är ju det som är så skönt. Det finns många varannan vecka föräldrar som är själv med sina barn.
Jag och Pär har valt att vi ska ha det så här, för barnens skull . Men ibland är det faktiskt så jäkla jobbigt att jag får ångest. Det trycker för bröstet och jag har svårt att andas. Det är verkligen skit jobbigt, detta sker ofta i samband med veckan innan mens och om jag har mycket jobb inbokat, och många saker som måste planeras, både jobb och hemma. Det blir som att hjärnan brinner och jag vill inget hellre än att Pär ska vara där hos mig, inte bara för praktiska saker utan för att han är min trygghet att luta sig emot.
Vi får ju ofta frågan från folk, speciellt efter att vi gifte oss
”Ska ni inte flytta ihop snart?”
Öööh, jo, det skulle vi mer än gärna vilja göra. Eller, det finns nog inget vi hellre vill. Att få somna och vakna bredvid varandra jämt. Det är skit jobbigt att vara ifrån varandra varannan vecka. Och eftersom Pär driver flera företag på andra orter än Gävle så betyder det att han måste resa endel, och självklart gör han det på veckorna han inte har Thea. Mina veckor alltså, men så ser det ut och 90% av tiden så tänker jag inte ens på det. Det bara är så. Men så kommer dom där jobbiga stunderna när ångesten kryper sig på. Usch.
Jag har säkert berättat det förut, men jag har ju diagnosen adhd och äter även medicin mot det. Jag kallar det ofta ”min tillgång”, min superkraft. Men ibland är det verkligen en begränsning, och jag har jätte svårt att organisera och sortera ihop tankar och planera i huvudet. Sen kan jag möblera om ett helt hus på en 1/2 dag om ingen stoppar mig. Allt eller inget, det är så det känns och det har alltid varit så.
Nu skyller jag inte min pms ångest på min adhd. Men nog blir mina sämre dagar ännu sämre pga av den, absolut. Har jag tex varit super kreativ på dagen i jobbet så kan hjärnan helt stänga av på kvällen och jag kan ha svårt att till och med koka potatis. Det är som att det har tagit slut på energi och måste fyllas på. Och när detta sker så är det jätte jobbigt att vara helt själv med pojkarna när det krävs att jag har koll och måste fixa saker, laga mat, hjälpa till att läsa till prov och skjutsa till träningar…. Det är rent ut sagt en mardröm ibland.
Hur får man hjälp med denna ångest? Den är verkligen helt fruktansvärd. Som sagt, den kommer inte ofta. Men när den väl gör det så är det sååå jävla jobbigt.
Så nja, det här varannan vecka livet med min man är inte alltid så jävla skoj. Men hey, vi tröttnar inte så lätt på varandra iallafall. Jag får lite mer gråa strån bara.
/Marit
