Barn – Marit Dybeck

Barn2 september 2019

Älskade Levis

Hej på er

Idag har jag varit på utvecklingssamtal med Levis.

Missförstå mig inte nu, jag vet hur underbar den här ungen är. Men jag vet också hur jobbig han kan vara, haha.

När Levis gick i 2:s klass ringde hans fröken innan lunch en dag och berättade att nu har Levis gått klart skolan för idag. ”Nu orkar inte jag mer” sa fröken.

Och vi har även besökt rektorn ett antal gånger.

Våran Levis har lite ”myror i brallan” kan man säga. Sjävklart har han ärvt min adhd även om han inte är diagnostiserad.

Maximilian har add och han är diagnostiserad. Max har alltid haft lite tufft med skolan, men han är lugn. Levis är tvärtom. Har det lätt i skolan men kan inte sitta still…. Så man är alltid lite orolig innan utvecklingssamtal.

Så att få höra från Levis mellanstadielärare att Levis alltid hänger med på lektionerna, frågar om han kan hjälpa henne med saker varje dag, räcker upp handen, är en fin kompis och är riktigt riktigt duktig i skolan i alla ämnen gör mig sååå otroligt stolt. Alltsåååå sååå stolt.

Min lilla busunge som alltid har massa bus och roliga idéer för sig som han vill göra.

Levis älskar skolan och sina lärare, och har alltid gjort. Och jag är så glad att dom ser honom.

Min Levis när han var 4 år, en favoritbild på oss.

Bild från i somras, tiden går för fort. Stoppa tiden nån…..

3-åriga bus Levis

Min fina pojk❤️

Levis och Thea, haha.

Barn, Mode31 mars 2019

Grabbarnas nya jeans

Maximilian i sina nya Levis jeans

Jag har köpt Levis jeans till pojkarna förut och jag är riktigt nöjd med dom, både i passform och kvalité. Och grabbarna kan ha dom länge eftersom dom är ganska långa men ändå smala. Och dom sitter riktigt bra. Jag köpte 2 var åt dom nu i olika färger, mörk och mellanblå.

Maximilian är 13 år och ganska kort för win ålder men jag köper ändå 16 år och dom passar bra. Man kan göra dom mindre i midjan med resår.

Jeansen köper jag hos Ellos, och ibland får man ju bra erbjudanden på Mail och sms.

/Marit

Barn13 februari 2019

Maximilian 13 år!

Idag fyller min äldsta son, Maximilian, 13 år. Det är en häftig känsla att ha en sån ”stor” son. Även om jag känner som alla andra mammor, vart fan har tiden tagit vägen. Det har gått så fort. Åren har liksom sprungit iväg.

Jag tyckte det var nyss han låg med huvudet mot min axel och somnade medans jag klappade den lilla rumpan medans jag vaggade fram och tillbaka med kroppen. Jag va 24 år när vi fick Max. Och som jag blev snabbt vuxen efter att han kom.

Jag blev det finaste man kan vara, en mamma. Och jag älskar att han fortfarande vill att jag ligger bredvid honom i sängen och pratar lite om vad som helst när han ska sova på kvällarna. Det kommer jag fortsätta med även när han inte vill tror jag, hahaha.

Stort grattis älskade Maxen.

1 dag gammal och liten som en fågelunge. Maximilian vägde vara 2740g när han kom ut. Fastän jag gått över 2 veckor. Älskade lilla skruttunge.

Paketöppningen såg ungefär lika ut imorse som för 7 år sedan. Levis ville vara med och öppna, hahah.

Maximilian är en härlig blandning av mig och Magnus. Både till utseende och personligheten.

Kram /Marit

[netstyle_samarbete_carousel widget=29819]

Barn, Jul21 november 2018

Julkort

Hejsan

Alltså, jag minns det som igår. Tiden när man skulle ta julkort på grabbarna. Man hade planerat in det en helg (såklart pga av ljuset) Och man var nästan alltid ute i sista stund. Man visste ju när korten skulle ligga på lådan för att hinna fram i tid.

Det här är en av mina absoluta favoritbilder på pojkarna. Man ser verkligen hur jäkla trött dom är på att vara med på detta foto. Och det var heller inte detta kort som blev ”julkortet” det året, ångrar att jag inte tog det. Hur charmigt är det inte då.

Jag fick faktiskt en förfrågan om ett samarbete med just julkort, men jag tackade nej. Mina barn vill faktiskt inte vara med på foton som förr i tiden. Jag tror jag skadat dom lite i barndomen. Sen kändes det inte så skoj att bara jag och Pär skulle vara ensamma på ett julkort, haha. Nej, där går gränsen faktiskt.

Alltså min bus-Levis, hahaha. Idag är han här extra hos mig och Pär. Dagens bus han gjort idag är följande.

Han busringde till stadens McDonalds och sa att han hette Karl och han skulle inte komma in och jobba idag.

Killen på McDonalds sa till Levis att han hade glömt att trycka #31# för att få dolt nummer så nu skulle han ringa hans föräldrar och sen polisanmäla honom. Levis blev helt skakis och ringde och nästan grät, hahaha. Ingen har ringt från McDonalds.

Jag kan verkligen titta tillbaka på foton och sakna tiden när dom var små. Det är en sån klyschig sak att säga, men tiden har gått så otroligt fort. Idag är jag så mycket bättre på att ta till vara på tiden vi har tillsammans. Dels för att jag har ett mycket friare jobb där jag själv bestämmer mina arbetstider. Men också sen jag och Mange separerade och jag bara har barnen varannan vecka så är tiden tillsammans så otroligt värdefull.

Ett år fick jag för mig att jag skulle stämpla alla bokstäver för hand på julkorten och sätta ihop kortet med ett tygband. Det var också samma år jag klädde ut ungarna till änglar, hahaha. Ja herregud, det var nog en liten miss. Minns att jag satt och stämplade kort till mitt i natten.

Finaste Maximilian som fyller 13 år om några månader!!!! Är inte det helt sjukt?

Dom där små lintottarna❤️

Kan inte ni med äldre barn sitta och titta på foton och längta tillbaka lite grann till när dom var små? Som tur är så är båda mina grabbar men även Thea fortfarande väldigt mysiga, kramiga och vill hänga med oss. Annars hade jag nog blivit lite smått deprimerad tror jag, hahaha.

/Marit

[netstyle_samarbete_carousel widget=26726]

Inredning21 augusti 2017

”Ska inte ni ha barn?”

Korall från Lene Bjerre, köpt på Ellos. I glasvasen som är loppisfynd samlar jag snäckor från resor.

Lampa från Ernst, finns att köpa HÄR (den är såååå fin, älskar den) Tavlan är en illustration av Liselotte Watkins

Hejsan hoppsan finingar

Nu har dagarna flugit iväg igen. Helgen bara sprang iväg, middag med vänner på fredagen och bara massa familje-mys. Jag känner att jag har MASSOR att dela med mig av här men tiden räcker inte till, hoppas ni inte tröttnar på mig. Jag lovar att bättra mig med blogginlägg mer ofta än såhär, skäms på mig.

Det är så mycket spännande på G (förhoppningsvis) men jag kan inte säga nåt ännu.

Och NEJ, vi ska inte ha barn. Om ni visste hur ofta vi får den frågan, faktiskt nästan så det är lite jobbigt ibland. För folk ger sig inte när man bara säger ”nej” Vi måste förklara varför också.

Jag och Pär har barn, jag 2 och han 1. Det blir 3 barn, vi tycker det räcker gott och väl. Och vi behöver inget kärleksbarn för att veta att vi hör ihop.

När jag förklarar detta för människor som frågar oss är det nästan så folk blir förnärmade över vårat val.

Varför?

-Jag har ingen aning, för att vi inte är för gamla för att skaffa fler?

-För att vi njuter så mycket av att bara vara jag och Pär varannan vecka?

-För att vi älskar att resa (både med och utan barn såklart) och det blir så mycket lättare när vi lever såhär.

-För att logistiken skulle säga att jag skulle ha 3 barn själv varannan vecka medans Pär bor i Gävle med Thea (vi har gjort det valet för att barnen ska slippa pendla) och det är varken jag eller Pär sugna på.

Jag vet inte, men folk blir förvånade iallafall. Skitkonstigt tycker jag. Man får väl för fasiken leva som man vill.

Jahapp, då fick jag säga ifrån lite också, det gör jag sällan, hahaha. För ovanlighetens skull.

Från en sak till en annan. Ska nån av er på Formex då förresten? Hoppas det för då kanske vi ses.

/Marit

Barn13 februari 2016

Maximilian 10 år

Maximilian för 5 år sen…..

Idag fyller han 10 år. Min underbara kille. Den lugna eftertänksamma utav dom 2, han som har funderingar och tankar om allt. Han som inte säger så mycket men som det bara bubblar tankar och frågor ur när han ska sova. Han som är lite känslig, men vill verka så tuff. Min fina fantastiska kille som på senaste året blivit så stor.

Han som har ett helt enormt tålamod med sin lillebror, oftast iallafall.

Älskar dig till månen och tillbaka, lika mycket som alla sandkorn i hela vida världen. Du å ja, Maxen.

/Marit

Barn3 februari 2016

Levis

Det här är min Levis.

Han är nu 7 år och går i 1.a klass. Han är en unge full med bus och har jämt varit. Han har blonda busiga lockar och blå pliriga ögon, med undantag då ett öga har en tårtbit grönt i sig, från mig 😉

Han kan vara världens mest omtänksamma kille, och med jätte mycket kärlek i sig. Men han kan också vara en riktig jävla skitunge som man skulle vilja kasta ut genom fönstret. Han är så jäkla envis och trotsig att man nästan blir galen.

Imorse har vi varit på ”busmöte” igen i skolan. Jag kallar det så och precis, igen. Det är alltså inte 1:a gången jag och Mange får sitta och lyssna på vad han har för satyg för sig i skolan. För det mesta är det att han inte lyssnar på läraren, men det kan vara nog så jobbigt eftersom den stackars läraren har ju kanske 17 ungar till som hon ska undervisa. Det är samma visa hemma kan jag lova. Levis vill liksom betsämma själv över sig själv och allting runt honom. Har han skoj på rasten så vill inte han gå in på lektion när han ska inte….. Nej nej, då vill han vara ute längre. Eller så kan han liksom få för sig att isbiten han hittade ska med in till bänken. Eller så kan han helt plötsligt tycka att han inte vill sitta still längre och gå runt lite i klassummet och då stör han såklart resten av klassen. Och hemma kanske han inte alls vill komma och äta när midagen severas, eller komma och borsta tänderna innan läggdags.

Alltså hemma ä det ju en eller två strider varenda dag, rätt jobbigt faktiskt. Och ooo ja, jag tar striderna. Ibland jätte pedagogoskt, ibland inte lika måste jag erkänna. Ibland skriker jag, för jag blir helt galen.

Hur kan man orka hålla på, han vet så väl att han inte vinner. VARFÖR föstår inte ungen att han kan inte bestämma själv hela tiden och att man måste lyssna på vuxna människor. Jag blir ju så jävla arg och besviken på honom, skäms gör jag också. Jag vet ju att han vet vad som är rätt och fel, han vet mycket väl.

Idag har jag också en sån där härlig pms-dag, ni vet. När man bara kan börja gråta för allt. Så det gjorde jag, flera gånger faktiskt. Jag blir jämt så, gråtig liksom, och lättstött, sur och känslig. Efter lunchträningen blev det lite bättre iaf, träning hjälper jämt mot pms tycker jag.

Det var min dag det, hoppas eran har varit betydligt bättre.

/Marit