Mornarna är värst. Jag vaknar innan väckarklockan och tror det är en hemsk dröm. Sen inser jag att jag har fel. Pappa är borta.
Allting har gått så fort, alldeles för fort. Igår insåg jag att det var bara i början på november som pappa satte på vinterdäcken på min bil.
Sista veckorna har han inte ens orkat gå…..
Lungan som pappa fick transplanterad för nästan 8 år sedan gav upp. Och den som han hade kvar, hans egna, den var alldeles för svag. Det var på grund utav pappas jobb som gjorde att lungorna blev så dåliga från början.
Egentligen borde vi vara glada att han fick en ny lunga då, annars hade pappa varit borta för längesen. Men det är så svårt att tänka så när man är så ledsen.
Nu fick han se sina barnbarn växa upp, se dom spela fotbollsmatcher, skjutsa dom på bio och laga deras cyklar.Han fick föra mig nerför altaret när jag gifte mig med min Pär och han och mamma fick vara pensionärer ihop❤️
I tisdags morse 06:45 ringde mamma och sa att pappa var jättedålig. Jag sprang dit direkt, tur att jag bor mitt emot. Vi satt bredvid pappa och höll hans händer medan han tog sina sista andetag…..
Jag är så otroligt tacksam för allt pappa lärt mig. Han tog tidigt med både mig och min bror Marcus ut i slalombacken och lärde oss åka medans mamma satt i en grop och solade.
Jag har spenderat hur många timmar som helst i ett källargym när jag var barn och pappa älskade att träna. Han var med på de flesta av mina handbollsmatcher och gav mig extra coachning efteråt, både vad som var bra och dåligt. Hade det gått dåligt var jag måttligt road av hans råd på vägen hem i bilen minns jag.
I somras tittade han när jag och brorsan sprang Tough race för 2:a gången och han konstaterade vid ett av de lerigaste hindren att jag såg ”piggare ut” året före. Han ropade det högt till mig….. Då hade jag lust att kasta lera i ansiktet på gubben.
Men även om jag är tacksam för allt detta så hade jag velat ha honom här hos oss längre, mycket längre.
Jag kommer sakna att han står i sitt garage och fixar med nånting när jag kommer dit.
Hans ”rejäla sätt” att vara, ni vet, en sån som aldrig klagar.
Han roliga historier som kan komma närsomhelst, och hans okomplicerade sätt att tänka.
Jag saknar hans ansikte, det är så tryggt och bekant. Jag vet precis vart ärret på kinden sitter för jag har sett det så länge jag kan minnas.
Jag var ”pappas prinsessa” när jag var barn och min absoluta favoritlek var att gömma mig under en filt, sen skulle pappa leta och ropa vart jag var.
Jag minns när han la mig att sova om kvällarna och smekte mitt hår med sin stora skrovliga hand full av valkar som kittlade så skönt mot min panna….. Jag ville aldrig att han skulle sluta.
Alla dessa minnen snurrar i huvet på mig nu. Det är en fruktansvärt jobbig känsla att veta att jag aldrig mer ska få träffa pappa❤️
Nu försöker vi ta hand om varandra så gott det går i denna jobbiga tid.
Sorg betyder kärlek läste jag nånstans. Och så är det väl, hade man inte älskat någon så mycket så skulle man inte sörja.
Kram /Marit
[netstyle_samarbete_carousel widget=29819]
