Känslor

Känslor31 december 2019

Mina 10 år

Hej på er

Jag läste Dittes nyårsinlägg där hon summerade det sista 10 åren istället för bara det sista året.
Och vi går ju faktiskt in i ett nytt 10-tal, 2020.

Och när jag tänker tillbaka på mina sista 10 år så har det hänt massvis.

För 10 år sedan hade jag precis kommit tillbaka efter en lång mammaledighet efter Levis. Jag jobbade då som Visual merchandiser på Lindex och längtade tillbaka till jobbet. Innan Levis reste jag runt mycket i landet och byggde upp nya butiker.
Jag insåg att jag inte kunde göra detta längre eftersom jag nu hade 2 små pojkar hemma. Men trivdes med mitt jobb.
Jag och Mange renoverade huset vi bodde i och jag målade bland annat kaklet i köket som blev ett av mina mest lästa blogginlägg nånsin på gamla Bloggen.

Jag får erbjudande om ett jobb på Åhlens så tackade jag skälvklart Ja. Älskar att jag fick jobba med både inredning och mode.

2012 var året när allt hände. Jag och Mange gifte oss, men det var även då jag mötte min Pär. Hur vi möttes kan ni läsa mer om HÄR. En tuff tid väntade efter skilsmässan och jag mådde inte alls bra. Jag gick i terapi ett tag för att kunna handskas med alla skuldkänslor.

Jag och pojkarna flyttade först till en liten lägenhet på 3 rok där vi bodde 1 år. Men vi får sen erbjudande om att hyra våra vänners stora fina gård då dom skulle flytta till Gotland. Ett riktigt drömhus där vi trivdes otroligt bra.

Livet vänder och lyckan kommer tillbaka. Jag och Mange för en fin relation igen och alla mår bra.
Jag börjar blogga igen efter ett tag.

Livet med barnen varannan vecka var tuff för både mig och Pär. Pär pendlar till mig när vi inte har barn och bor i Gävle de vardagarna han har Thea. På helgerna är vi familj när vi har barnen och de andra helgerna hänger vi med kompisar i Gävle. Vi gör det bästa av det, jag hittar tex otroligt fina vänner i Gävle som blir vänner för livet.

2014 friar Pär på en udde i Cypern och vi gifte oss 2016❤️ Att leva med min bästa vän är helt underbart.
Bröllopet är det bästa jag varit med om. Pappa ledde mig ner för altaret till min Pär.

I slutet av 2016 sa jag upp mig som visual merchandiser och startade eget företag med min dåvarande chef.
Vi åker på livets bröllopsresa till Maldiverna. Och en mini-bröllopsresa till Cypern med barnen.
2017 blev vårat hus till salu, samma gata som jag vuxit upp i hela mitt liv och mitt barndomshem mitt emot vårat.

Huset blir vårat efter en lång budgivning med massa krångel.
Vi flyttar in och gör endel förändringar på en gång och vi trivs som bara den allihopa. Barnen får egna rum äntligen och kan springa över till mormor och morfar.

Stylingfirman rullar på bra, min kollega får barn och är hemma och är mammaledig. Mina pojkar får ofta hoppa in och hjälpa mamma att bära.

2018 jobbar min Pär mer än nånsin med alla sina bolag. Och detta är såklart på gott och ont.
Thea börjar dansa och Max börjar spela bandy. Levis hittar som vanligt på massor av roliga idéer jämt.

I slutet av 2018 blir pappa sjuk och orkeslös. Lungan pappa fått för 7 år sedan hade slutat fungera. Det gick fort och pappa gick bort i februari 2019.

Och för första gången fick jag känna på riktig och ordentlig sorg och saknad. Men också känna på hur det både kan föra ihop en familj men också dra isär.

Vi bygger utekök och en helt ny uteplats som blir vårat nya vardagsrum hela sommaren.

Under 2019 tar både jag och Pär det tuffa beslutet att köpa ut våra dåvarande kollegor då vi inser att vi kan driva våra företag själva.
Vi har alltid stöttat varandra i allt och nu mer än nånsin.
Vi blir ett starkt team ihop och pratar mycket och hjälper varandra.
Min mamma skaffar en liten hundvalp, och ungarna blir överlyckliga.
Våra barn börjar bli riktigt stora. Thea och Levis fyller 12 år nästa år och Maximilian blir 14 år. Våra fina ungar som är precis som helsyskon. Dom har nu levt med varandra i över 7 år. Älskar hur pojkarna fortfarande längtar efter att Thea ska komma på helgen.

Detta är väl i stora drag vad som hänt de sista 10 åren. Jag är glad att ni vill hänga med på allt som händer oss i våra liv.

Under 2020 önskar jag att vi får vara friska och må bra. Att våra företag ska gå bra. Att barnen ska fortsätta vara nyfikna på livet och allt därtill som ska hända dom när dom nu kliver in i tonåren.

Känslor15 december 2019

Vi är inte ensamma….

Hej fina ni

Jag vill bara att ni ska veta att både min mailbox är och dm på instagram har varit full med fina hälsningar och egna berättelser från andra mammor som känner lika som jag.

Vi är inte ensamma och det är så otroligt skönt att veta när det känns som värst. Jag har verkligen fått det bevisat för mig nu. Därför kommer jag aldrig sluta vara ärlig och berätta hur jag känner. Hos mig får ni allt mellan himmel och jord. Både det jobbiga och allt det härliga

Tänkte jag skulle publicera några av era texter så även ni får höra att ni inte är ensamma. Långt ifrån. Vi är många som känner lika och som kan ge varandra stöd.
Jag kan inte nog tacka er för erat stöd och pepp. Bara att få höra era historier har hjälpt mig jätte mycket sista dagarna.
TACK❤️

”Hej Marit ❣️

Jag vill bara skriva några rader till dig. Jag läste ditt blogginlägg ang att du inte mår så bra just nu och du berättar om din son Levis. Jag vill bara säga att du inte är ensam och jag förstår dig otroligt väl. Min son **** fyller snart 11 år och han har ADHD. På vissa punkter fungerar han hur bra som helst, han har otroligt hög social kompetens och är en grym vän till sina vänner. Men… det slitet jag (även hans pappa) men mest jag har med honom VARJE dag är mer än många kan förstå. För att få honom att göra något alls, typ som att ta på sig, borsta tänderna, duscha, läxor, avbryta tv-spel, göra sig iordning för sina aktiviteter, lägga sig så krävs det många många påminnelser och tillsägelser. Varje dag har han raseriutbrott, kastar saker och säger dumma saker till oss andra i familjen. Han har även två systrar här hemma. Varje dag bråkar vi och nästan varje kväll gråter jag av utmattning och av dåligt samvete för att jag återigen höjde rösten, blev arg på honom osv

Han är den mest underbara son och bror och ingen kan prata känslor som honom. Artig, känslosam och omtänksam. Men att uppfostra honom och vara hans mamma är oerhört tufft och jag har nästan ingen ”egentid” alls pga honom.

Vill bara säga att du är en grym mamma och så modig att du vågar och vill skriva om detta. Jag förstår och jag känner för er ♥️ Jag tänker att dessa barn som kräver så mycket blir riktigt grymma ungdomar en dag, för man har behövt jobba så mycket med dem.

Många kramar till dig ♥️ Du är inte ensam ♥️”

”Jag förstår dig sååååå väl och känner igen mig i allt det du skriver. Stor kram finaste och försök att låta ångesten finnas där. Inte slå ner på dig själv. Du är inte ensam ❤️❤️❤️❤️❤️”

”Hej!!
Tack för allt du bjuder på ❣️
Och tack för ditt inlägg härom dagen…min 11-åring gör mig och mannen gråhåriga!! Och för mig sviktar inspirationen för att jag har för mkt att göra…same but different!
Önskar dig en härlig helg 😘”

”Älskar att du delar med dig av livet. Livet på riktigt, barn kan bara skitjobbiga. Min 11 åring har sån attityd nu och lyssnar inte alls, blir galen. Han ska utredas för adhd och vill inte jobba alls i skolan förutom på idrott och bild. Sen när han vill mysa då är det som du beskriver de, energin för de är liksom slut. Så tacksam att du finns och att vi får ta del av ditt liv. Tycker du är fantastisk. Trött på att läsa om skatter som aldrig bråkat och hela tiden bli påmind om att allt i livet ska vara så jävla lyxigt spelar ingen roll om det är ett doftljus eller ett magasin🤮🙉 Fortsätt att vara den du är Marit och ändra aldrig stil på din blogg eller insta. Du är grym💪🏻❤️ Kram och trevlig helg”

”Vissa barn kräver mer, istället för att tänka att min son är mycket så brukar jag tänka att jag har en pigg kille, det känns positivare!
Ett starkt barn kan verkligen ta energi från resten av familjen, vi som vet vi vet.
Vi som är mammor till dessa pigga och starka barn är många gånger grymma och jobbar oftast jättemycket med våra barn.
Min mans kusin har ett sjukt väluppfostrat barn och jag sa till honom vilket väluppfostrat barn han hade. Han blev glad och tackade och sa att de jobbat mycket med uppfostran och då kunde jag inte hålla mej utan sa att det har vi också gjort det är bara det att det inte märks så mycket😁
Dessa barn är ofta mycket av allt vilket gör dem lätta att bli förbannade på och även lätta att tycka om och dessa barn kan vara riktiga charmtroll.
Perfekta människor är ointressanta tycker jag och hävdar bestämt att operfekt är det nya perfekta😉
Ta hand om dej så väl du kan❤️”

”Jag uppskattar din ärlig- och öppenhet här i bloggen! Jag tycker att man är starkare om man visar den sanna bilden av hur faktiskt livet är än att alltid visa upp en falsk fasad för att pleasa alla och vara något man tror man måste vara. Det är inte alltid lätt men varför inte hjälpa varandra genom att faktiskt vara ärliga.
Och idag är det många som kämpar extra med sitt/sina barns olika svårigheter (trots, diagnoser, deprissioner m.m) men som inte vågar berätta även om det idag är mer vanligt än ovanligt.
Och överlag så känner jag att, var ärlig och visa både upp och nedgång!
Ta hand om Er och jag önskar er en god och mysig jul och nyårshelg! Kram”

Jul, Känslor13 december 2019

Julgranen

Julgranen är inte alls lika snygg som förra årets. Men men, så kan de va….

Hej allra finaste ni

Jag vill börja med att säga ett stort tack. Tack för alla fantastiska härliga pepp meddelanden och fina råd jag fått av er.
Men även tack till er som bara skriver att ni känner igen er och att det är skönt att höra att man inte är ensam.

Jag fick dock en väldigt tråkig kommentar också som jag tycker är väldigt onödig. För väljer man att kommentera så kan man väl komma med något snällt istället för bannor.

Speciellt när jag öppnar upp och berättar att jag just nu inte mår bra.
kommentaren kom från ”Maria från Linköping” som tyckte att jag skulle söka hjälp för att få rätt redskap att uppfostra min son. Och att jag hängde ut honom när jag skrev att han är trotsig.

Så Maria, enligt mig så tror jag att alla barn är mer eller mindre trotsiga. Min Levis är mer. Både jag och Magnus (Levis pappa) har gått och fått hjälp vid flera tillfällen så redskapen har vi. Tack så mycket.

Men vet du, ibland är det skitdrygt ändå. Det spelar ingen roll hur många redskap jag har i min ryggsäck. Och mår inte jag bra, så speglas det sjävklart utåt och mitt tålamod är inte vad det brukar vara.
Och vet du, så är det ibland. Man är bara människa. Jag är inte perfekt och skulle inte vilja vara det heller.

När du skriver att du tycker att jag hänger ut min son när jag berättar att han inte gör det vi ber honom om så förstår jag faktiskt inte. Är det en nyhet att barn är trotsiga och att man som förälder tycker det är jobbigt emellanåt?

Jag vet att det finns jätte många mammor där ute som tycker det är skönt att höra att dom inte är ensamma. Sen handlade ju inte mitt inlägg om just Levis utan om mitt mående just nu.

Jag har nog i så fall hängt ut min familj sen jag började blogga år 2008. För jag har alltid varit brutalt ärlig. Och jag kommer inte sluta vara det heller. Jag vill inte visa upp en perfekt fasad där allt bara är tipp topp hela tiden.
Att skriva om trotsiga och bråkiga ungar, kärlek, skilsmässa, glädje, sorg och allt därimellan, det kommer jag alltid att göra.

Du är välkommen att sluta följa mig från och med nu. Tack och hej.

Och återigen, alla ni andra fantastiska männsiskor.
Tack❤️

Paketen i år kommer sjävklart vara snygga även om min ork just nu tryter. Jag måste vila ögonen på vackra saker. Annars mår jag ännu sämre, haha. Så att ha paket under granen i alla olika mönster, papper och färger är inget för mig.

I år blev det vax papper från Panduro och den underbara tapeten från Theas rum som blev över. Vackert va? Till det gröna sidensnören, naturfärgat hanpasnöre och ett rosa sidenband. Bruna tags att skriva julhälsning på.

Igår efter att ha läst alla era fina hälsningar så kläder jag faktiskt granen. OCH när barnen var hemma. Det är på nåt sätt viktigt för mig. Även om dom inte är så intresserade längre så blir det mer tradition om dom är omkring mig

Igår kom Levis hem med en liten glasburk morotsmarmelad som an gjort i skolan. Han gav mig en kram och en varm blick. En fredsgåva. Vi var sams igår, nästan hela kvällen. Pär och Thea kom igår också vilket underlättade det. Alltid skönt att vara två vid matlagning och läggning.

Kram på er, nu ska jag äta middag med en kär gammal vän. Magda. Ni vet hon den fantastiska fotografen.
Hon vars hus vi bodde i innan vi hittade detta. Ser så mycket fram emot att bara babbla med henne en hel kväll.

Det här huset alltså, så himla fint där trivdes vi bra kan jag lova.

Känslor11 december 2019

Svacka

Hej på er.

Jag tror detta kan bli ett rätt svamligt inlägg men känner att jag vill dela med mig av allt. Både glada härliga inlägg men också mindre roliga saker. Och just detta är ett sånt.

Jag är i en sån inspirationssvacka just nu. Och jag vet egentligen inte vad den beror på. Jag har inte bakat, inte klätt granen, inte köpt någon jäkla hyacint.

Jag var pepp där ett tag för nån månad sen, men sen tror jag mörkret kom och tog all lust och inspiration. Den tog ner mig i en depression light. Jag är trött hela tiden och lätt irriterad. Som en lång jäkla pms. Jag känner mig otillräcklig och jag tror inte alls på mig själv. Energin är helt borta och jag känner inte igen mig själv.

Det har varit ett tufft år på många sätt. Pappa som gick bort samt hela beslutet om att jag skulle driva och ta över företaget själv. Och även om det sistnämnda var nåt bra och nåt jag valde själv, så var det jobbigt att ta sig dit. Det kanske kommer ifatt nu, jag vet inte. Eller så är det helt enkelt så att jag behöver sol och ljus för att må bra.

Jag har det jätte lugnt på styling fronten, det är såklart lågsäsong just nu. Men jag trivs inte med det alls. Pär försöker få mig att bara landa och acceptera det och ta det lugnt…. Men det är jätte svårt. Energin förvinner när jag inte är ”behövd” och få jobba med kroppen.

Min yngsta son Levis är just nu as dryg. Han har kommit in i nån sorts värre trots än vanligt. Han gör aldrig som vi säger. Det kan alltifrån att man får be honom klä påsig 10-15 ggr på morgonen, eller att be honom borsta tänderna på kvällen.

Det är jävligt drygt att få tjata på en unge HELA tiden. Och det gör ju inte direkt att man blir glad när man själv inte är på topp. Vi hamnar i konflikter varje dag just nu, jag och Levis.

Pär och Mange (grabbarnas pappa) känner exakt lika. Och vi når inte fram till honom. Det tar enormt på mig just nu känner jag. Gråter nästan varje dag för att han är jobbig. Så ska det väl inte vara? Och i nästa stund kan ungen vara jätte mysig. Men då är liksom mitt humör förstört.

Jag känner mig helt enkelt otillräcklig just nu.

Usch, gråter när jag skriver detta nu.

Jag vill vara glad, se fram emot jul. Njuta av att jag just nu har det lugnt och skönt. Men jag är inte där. Är det nån som har något tips? Jag måste vända detta nu.

Jag har bokat in en date med fina tjejer nästa vecka. Då vet jag att jag kommer må bra. Och ikväll får Levis åka till sin pappa så jag får vara själv med Maximilian en stund.

Jag tränar varje dag men det hjälper bara för stunden. Jag skulle kunna dricka vin varje dag känner jag, men det gör jag såklart inte. Det är inte rätt väg att gå. Men jag känner suget och det är inte bra eftersom jag vet att det inte är ett hälsosamt sug alls.

Jag vet inte om ni förstod mitt svammel alls, men jag är inte på topp just nu och ville bara att ni skulle veta det. Tack för att ni finns.

Kram /Marit

Känslor25 oktober 2019

Fina ni

Nu vill jag dela med mig av lite tankar och känslor jag kan ha. För kanske är det nån av er som känner lika.

Just nu är livet väldigt bra, alltså allt flyter på och inget är jobbigt

Kärleken mellan mig och Pär är så fin. Och jag älskar verkligen att leva med min bästa vän. Jag har sagt det förut men säger det igen, vi skrattar tillsammans varje dag.
Och leendet jag alltid möts av är heeelt underbart. Det pirrar fortfarande mig när vi inte setts på ett tag

Visst kämpar vi på med vårat varannan vecka liv både med varandra och barnen. Men vi får det att funka för att vi båda vill det. Och bara det är så skönt. Båda kämpar för att vara med varann men ändå för att barnen ska ha det bra. Bara den känslan är härlig. Sen är vi duktiga på att verkligen ta till vara på tiden med varandra. Och visa varandra uppskattning och massor av kärlek

Allting med barnen är bra. Maximilian har börjat ny skola och trivs. Han har fått nya vänner och jag tycker han har vuxit så snabbt på slutet. Min lilla kille har börjat lukta svett och få hår på ställen han tidigare inte hade, haha.
Min fina ”lilla” pojk.

Bus-Levis är såklart fortfarande busig med massor av idéer på gång samtidigt. Och ingenting kan stoppa honom när han sätter igång…..

Älskar den sidan hos honom även om den är lite jobbig också emellanåt. Visst kommer det nåt samtal från hans fröken då och då, han har ju så bestämda åsikter om att han vill bestämma över sig själv den här ungen….

Mitt företag går riktigt bra. Jag låg på ett minusresultat vid årets början eftersom jag fick lov att köpa ut min fd kollega, men det har jag vänt nu.

Och slutet på året ser riktigt fint ut. Jag är stolt över mig själv att jag roddar runt detta tunga jobb alldeles själv och faktiskt bär min ”egna ryggsäck”

Våra barn funkar så fint ihop. Och är verkligen som riktiga syskon. Jag och pojkarna längtar efter Thea och Pär när dom inte är här hos oss.

Nu undrar ni, men om allt är så bra då. Vad är det hon vill få fram.
Jo, när allt är såhär bra kan jag få en enorm ångest emellanåt.

När kommer smällen?
När rasar allt? Vad för nåt hemskt kommer att hända som gör att denna ”idyll” inte är så jävla bra längre. Förra gången var det pappa som blev sjuk. Allt var så bra innan….. saknar pappa nåt enormt fortfarande. Han fattas liksom hela tiden. Ibland smäller saknaden till rejält och jag bara gråter.

Nu går jag alltså runt och oroar mig över vad som ska hända. Och jag kan på riktigt känna ångest över detta. Det allra värsta kommer såklart upp i huvet, kommer nån bli allvarligt sjuk igen. Jag, nåt av barnen, Pär, mamma…. Det är liksom för bra nu.

Dessa känslor är så jävla jobbiga och jag vet inte hur jag ska få bort dom allt är ju egentligen så bra. Och jag borde bara njuta här och nu.

Så jäkla jobbigt, är det nån av er som känt lika?

/Marit

Allmänt, Cypern, Känslor19 september 2019

Vi åker igen….

Hej på er

Just nu sitter jag på ett tåg påväg till Arlanda, för imorgon bitti åker vi iväg till Cypern….igen.

Denna resa bokade vi i Juni. Pär och en kompis till oss ska ner och spela poker några dagar.

Och eftersom jag bestämmer när och var jag ska jobba tackade jag ja till att följa med. Nu har jag hur mycket stylingjobb som helst hemma, haha.

Men det visste jag ju inte när vi bokade. Men jag har inte tackat nej till något jobb, bara omdirigerat lite och jobbat lite mer innan.

Jag får ju alltid en liten dipp när sommaren tar slut. Det tar ett tag för mig att acceptera hösten. Jag är verkligen en sommar-människa som älskar värmen och solen. Jag blir så mycket lugnare och gladare då. En bättre människa kan man säga.

Jag brukar komma igen i oktober, då älskar jag hösten. Men september är alltid lite depp för mig.

Så nu får jag alltså 6 dagar till av sommar, hur härligt? Jag är sååå pepp.

Heleeelt underbart. Jag har packat ner träningskläder, böcker och laddat ner poddar.

Senaste veckan har ju också varit lite extra jobbig med massvis med känslor hemma hos oss. Jag har ju bland annat bråkat med Levis och tacklats med borttappade mobiler (Maximilian)

Det har varit fysiskt tuffa arbetsdagar för mig med massa tunga lyft varje dag. Flera stylingar och tömningar.

Jag insåg att jag hade PMS och varje gång det händer tror Pär att jag är påväg in i väggen, hahah. Så när han säger

”Älskling, jag tror du behöver den här resan mer än du tror”

Så måste jag såklart säga till honom att jag har bara PMS, det är lugnt. Jag är snart gamla vanliga trevliga Marre igen. Promise babe. Och jag hade mått bra igen hemma oxå bara mensen kommer.

Att åka i september/oktober är magiskt. Vi brukar ofta få sen frågan.

Det är fortfarande varmt i havet, men den sär extrema hettan mitt på dagen har avtagit. Plus att det blommar så vackert.

Jag ser fram emot lugna dagar med god mat, träning, sol och mys.

Kram på er

/Marit

Känslor, Mode16 september 2019

Inner peace, yes please

Hej på er

Hur har eran dag varit?

Kan med handen på hjärtat säga att min startade med skit och avslutade med skit.

Imorse hade jag och min älskade Levis ett riktigt praktgräl då jag är så attans trött på att ungen inte gör som jag säger utan måste tjata hela jäkla tiden.

När han sen får ett frispel för att han får syn på att jag, hans omtänksamma mamma, plockat av Stone island märket från hans dyra jävla tröja innan tvätt. Då jäklar går jag i taket. Bortskämda jävla unge. Enligt honom så ska den sitta på heeela tiden, även vid tvätt. Jag tänkte att jag ville vara snäll och spara på märket.

När han sen 30 sekunder senare vill gå till skolan med niketofflor så flippar jag. Jag ska nu alltså skjutsa mina grabbar till skolan som jag gör varenda morgon. Och vi börjar få bråttom om dom ska komma i tid. Jag kastar tofflorna i backen och skriker åt ungen att bete sig normalt och ta på sig sneakers. Jag alltså skriker så halsen gör ont…..

Vi åker sen 1,5 mil enkel resa (sen jag ensam tillbaka igen) i total tystnad i min buss. Usch jag kokade kan jag säga….. Härlig start på dagen va? Kan hända jag är lite pms:ig just nu

Det damp ner en otroligt snygg tisha på posten

”Come on inner peace. I dont have all day”

Från Ylva Skarp. Så.Jäkla.Snygg. Och passande just idag, haha. Ny favorit här hemma. Älskar uppviket på ärmarna, det blir en sån snygg detalj tycker jag.

Kjolen med fickor är från Zara.

När jag kommer hem vid 17 tiden berättar Maximilian att han glömt mobilen på bussen påväg hem. På mobilen har han även visakort OCH busskort.

Han åkte med bussen vid 15-tiden, men väljer att berätta detta för mig när jag kommer hem vid 17. Inte ringt lite tidigare till varken mig eller Mange (grabbarnas pappa) eller mormor för att få hjälp tidigare. Vi hade kunnat åka ifatt bussen eller ringt….

Alltså, vid det här laget kokar hjärnan igen…. Jag ringer Dalatrafik, fåt reda på att bussen är i Säter. Så Mange som befinner sig närmare åker dit, fel buss. Maximilian får hoppa på hojen för vi tror att rätt buss åker förbi våran busshållplats. Fel buss igen.

Jag ringer Dalatrafik och får reda på att bussen blivit utbytt på em och står NU i garaget i Säter. Mange sätter sig i bilen och åker dit igen…. Ja ni hör ju. Mobilen var iaf upphittat och inlämnad, med kort och allt.

Mamma kommer över och jag börjar gråta, jag berättar att jag är skit stressad. Och säger att just nu behöver hon inte påpeka att biljäveln är skitig eller att blommorna ska vattnas…. detta säger jag innan hon ens hinner öppna mun…. Jag skiter liksom i det just nu. För jag har miljoner andra saker att tänka på. Både jobbmässigt och mina slarviga jäkla pojkar. Ja ni hör ju vilken kaosig jäkla piss dag.

Det positiva är att Levis har så dåligt samvete från morgonen när vi bråkade att han lagar middag (Thank god, uppfostran har funkat ändå trots allt)

Men nu önskar jag mig en lite mindre händelserik tisdag.

Eran dag? Hur va den sa ni?

/kram Marit

Känslor29 augusti 2019

Pappa

Fina pappa

Drömde om pappa…..

Han var så oroligt nära. Jag var nästan i chock när jag vaknade. Jag kunde känna hans hud, doft och värme.

Vi möttes på den lilla gången utanför hans garage. Jag hade precis klivit ut från dörren från mamma, och så kom han gående. Jag blev till och med förvånad i drömmen.

Vi kramades och han sa att han kan andas så lätt nu…..

Jag berättade hur mycket vi saknar honom och att det är så tomt utan honom. Sen var drömmen slut.

Jag gråter när jag skriver detta för jag tror verkligen han kom och hälsade på mig. Det svider sådär i halsen och tårarna rinner från mina kinder.

Saknaden kom tillbaka med vardagen på nåt vis. Även den alltid finns där bakom så har dagarna på semestern varit fylld med människor, barn och prat. Nu när jag är själv på dagarna så kommer tankarna tillbaka.

Saknad är en jäkligt jobbig känsla. Speciellt när man vet att man inte kommer ses igen. Iallafall inte på väldigt länge…

Han fattas oss.

Kram / Marit

Känslor, Kärlek9 augusti 2019

Han och jag…

Hej på er

Nu har Pär kommit tillbaka till Cypern efter att ha varit hem med barnen och hunnit med ett affärsmöte i Köpenhamn.

3 nätter har jag sovit själv, jag som inte gillar att vara ensam. Men det har gått jätte bra. Vi har ju underbara grannar bredvid oss. Kent-agent (som barnen kallar honom) och Eva. Helt fantastiska människor. I mina föräldrars ålder och så varma och härliga. Max sa vid ett tillfälle att han ville ha dom som grannar hemma. Högsta betyget.

Nu har vi en vecka själva, bara jag och han. Och vet ni, jag kan verkligen njuta av våran ”egentid” Jag har inte dåligt samvete över det.

Jag vet att mina pojkar ska vara hos sin pappa och att dom saknat honom under de 2 veckor som varit hos oss. Och samma med Thea såklart.

Därför är inte saknaden lika stark efter barnen, för jag vet att dom är precis där dom ska vara när dom inte är med oss❤️

Så nu kommer vi njuta gärnet av denna vecka tillsammans, må ni tro.

Prata, älska och bara ha det bra med varandra. Innan vardagen är tillbaka och semestern slut för denna gång.

Vi brukar dock alltid försöka ha en ny resa bokad innan semestern är slut så vi har något att se fram emot.

Vi startar med en staycation på ett hotell inne i stan. Pär ska spela poker och jag längtar lite efter ett riktigt gym. Plus att vi brukar alltid shoppa lite när vi är här. Det är kul att hitta unika kläder som inte finns hemma. Jag är väldigt sugen på en byxdress och har sett flera snygga här.

Kram på er, ha en fin helg hemma i Sverige nu. Hoppas ni fortfarande har sommarvärme.

/Marit

Cypern, Känslor7 augusti 2019

Födelsedag

Idag fyller jag år, 38 år.

Blandade känslor det där med att fylla år tycker jag.

Jag vill inte bli gammal eftersom jag har lite skräck för det. Jag vill vara ”stark” och orka mycket jämt (hatar tex att vara sjuk när man känner sig svag) . Kanske låter konstigt, men så är det. Och att bli gammal och känna att kroppen inte orkar är en av mina största fobier.

Men å andra sidan så är jag så mycket mer harmonisk och klokare nu än för tex 10 år sedan. Jag känner mig själv så mycket bättre. Så mitt mentala ”Jag” är i en riktigt bra plats just nu, viket jag älskar.

OCH jag är i en superfysisk form vilket jag är stolt över, det är många timmar på gymmet som ligger bakom detta (och massa stylingar?)

Just nu ligger jag i sängen i Cypern och Pär och barnen har blivit hämtade med transfer till flyget.

Denna stund har jag gruvat mig för sen vi bokade resan för flera månader sen, att bli lämnad själv och dom åker iväg. Jag vet att jag inte kommer att kunna sova på flera timmar.

Från att ha varit lite ”kaos” här till helt tyst…… obäddade sängar kvar, kläder som ligger kastade, tandborstar på handfatet och skor huller om buller till helt tyst. Så jävla jobbigt tycker jag. På riktigt, känslan är så hemsk.

Missförstå mig rätt nu när jag förklarar detta. 2 veckor med alla barnen ihop utomlands i en lägenhet på 3 rok med 1 toalett är inte ljuvligt hela tiden, oh No.

Det är syskongnabb så fort det blir tråkigt. Mest mellan mina grabbar såklart. Men även med Thea. Gnäll, grin, bråk och tjafs…..

Där och då i dessa ”bråkiga” situationer längtar jag till egentiden med Pär. När det bara är vi 2 och vi kan kramas och gosa hur mycket vi vill utan att nån ”stör” med bråk eller tjafs.

Vi värdesätter ”våran tid” jätte högt. Och jag/vi har ett enormt tålamod med barnen när det tjafsas, men självklart tolererar jag inte vad dom helst. Och nu märker man, iaf på grabbarna, att det är sluttampen av sommarlovet och dom har hängt ihop lite för mycket ???‍♀️

Men likförbannat så gråter jag en skvätt när dom åker härifrån och hjärtat börjar längta så fort bilen börjar rulla….. Och lägenheten är så tom så tom nu.

Så otroligt tudelade känslor verkligen. Jag tycker inte om att vara själv, så är det bara.

Endel kanske undrar varför barnen åker hem? Enkelt, jag och Pär vill tillbringa så mycket tid vi kan här på vår semester. Och våra barn ska hem till sina andra föräldrar.

Min fina familj. Även om vi inte är en kärnfamilj så är detta ”min” familj som jag älskar mer än allt annat. Och jag är så stolt över var och en av dom. Med alla sina olikheter.

Världens bästa man som skämmer bort mig med så mycket kärlek och saker.

Mammas Maximilian….

Den här ungen som vill sitta bredvid mamma jämt, och helst ha kroppskontakt alla timmar på dygnet om han fick. Men det är också han som driver mig till vansinne emellanåt.

Och sjävklart saknar jag sms:et eller telefonsamtalet från pappa på födelsedagen.

1:a där jag inte hört från honom sen jag föddes……

Kram på er och tusen tack igen för alla fina grattis hälsningar.

/Marit