Kategori: Känslor

Hej på er

Angående min och Pärs långa diskussion igår om jämställdhet hemma.

Jag trodde faktiskt att det var mer 50/50 uppdelat hemma hos folk nu.
Pär trodde absolut inte det, och tyvärr hade pär rätt.

Vi la ut en omröstning på stories där vi i efterhand skulle skrivit annorlunda.
Frågan var?
Hur fördelar ni hemmasysslorna?
50/50 eller 100% kvinnan.

De allra flesta röstade på 50/50 men skrev sen ett dm om att det var mer 70/30.

De som skrämmer mig är att många försvarar sina män?
Och nu när det gått ett dygn så tror jag att jag vet varför.
Det är ju för tusan lite grann vårat eget fel, vi har ju curlat männen så pass att dom klarar ju inte av det nu.
Och nu pratar jag inte om det vanliga, dammsuga och laga mat.

Jag tror inte män fattar hur mycket vi mammor/kvinnor eg har koll på.
Utflykter i skolan, jympa kläder, byta sängkläder, rensa garderober, presenter, kalas, göra rent i tvättmaskinen, torka ut skåpen, städa, tvätta, plocka….

Och jag tror heller inte männen låter bli av illvilja eller för att vara lata. Ja, jo endel såklart.
Dom vet helt enkelt inte hur jäkla mycket vi har koll på faktiskt.
Och som jag sa i stories, förr i tiden jobbade inte kvinnorna heltid så som vi gör idag.

Min Pär läste inlägget som jag delade i storie igår som Fayme hade skrivit (har sparat allt i händelser) och när han läst klart så sa han att han fick sig en riktig tankeställare…..

Jag säger detta till er i all välmening. Jag vet att det kan vara tufft att reflektera över sitt egna förhållande. Det är väl därför vi försvarar männen.
Jag tycker oxå att jag och Pär har det ganska jämställt. Men är ganska trött på att han får så mycket cred bara för att han lagar all mat 🤷🏻‍♀️

Jag kan sitta ibland och inte göra ett skit när han står i köket. Oftast tar jag rätt på allt efteråt, men ska jag vara helt ärlig så tycker jag inte jag ska behöva göra det heller.
Och ja, vi har städhjälp varannan vecka. Men det betyder ju inte att jag inte städar emellanåt ändå.

Sen bor vi inte med varandra 100% av tiden så varannan vecka sköter ju jag allt hemma i huset
och kan då bli jävligt irriterad när jag kommer till våran lgh i Gävle och han varken städat eller tvättat.
Varför i hela friden ska jag behöva göra det där oxå? Ni fattar va?

Då kan jag tycka att han ska göra extra mycket i huset de veckor han bor där.
Vi jobbar exakt lika mycket båda två och har lika stressiga jobb. Varför ska han komma undan?

Det är lite detta som gnager i mig.

Jag känner ju oftast att jag är totalt dränerad av all jobb och saker som ska göras hem.
Lägg till att jag har en son med speciella behov och som oftast kräver lite mer av min energi.

Jag fick ett dm igår som känns helt förlegad och som faktiskt gör mig lite upprörd i hela den här diskussionen.

”Men du har det väl bra med en man som lagar jäkligt god mat, och som faktiskt ser dig. Det är väl ändå det viktigaste”

Öööhh NEJ, varför skulle det vara viktigare?
Det är detta som stör mig så jäkla hårt. Varför får män som är snälla och romantiska (och lagar mat) så mycket extra cred?

Det är klart jag är glad att jag och Pär har en så fin och kärleksfull relation. Men det har väl ingenting med det andra att göra.

I år fick han plocka bort all jul hemma. Han var helt chockad 🤣 Jag plockade ju fram den, sa jag 🤷🏻‍♀️
Vi måste börja sätta lite mera krav på männen tror jag. Innan vi alla går in i väggen.

Jag måste också tillägga att endel skrev att deras män faktiskt gör mer än dom själva.
Och likadant där, kolla av med din man om han trivs med det. Så inte han kraschar. För många av oss har ett jäkligt hektiskt liv numera.

Efter allt detta snack om detta ämne så gick jag ner till Celine butiken och köpte mig själv en sak jag spanat på ett tag.

Varsågod Marit, va grym du är 🤣❤️
Visar er sen vad jag köpte.

Nu har vi landat i Mexico och ska ta oss ut till ön Holbox där får semester börjar.

/Marit

Hej på er

Senaste dagarna har varit tunga och jobbiga.
Och i fredags kom den, en panikångestattack.

Jag kunde inte andas och tårarna bara rann. Jag kippade efter luft och hade kaninpuls.

Tur Pär var där och kunde lugna mig.

Han har också haft några panikattacker genom åren så han visste vad jag behövde…..
Men det är verkligen fruktansvärt. Allt blir svart och mörkt.

Jag har flera gånger vaknat redan på mornarna med tryck över bröstet senaste dagarna och en ångest i magen.
Stress i kroppen på en gång istället för lugn och ro som jag helst vill börja mina dagar med.

När jag kikar i almanackan så är det fullt med jobb och istället för att vara tacksam så känner jag stress, press och prestationsångest. Hur ska tiden räcka till, det gör den inte. Jag måste jobba långa dagar och helger.
Varför ta åt dig så mkt jobb tänker ni?
Ibland blir det så, endel jobb blir större än man först trott.
Sen är det svårt att tacka nej till jobb när man är egen företagare. För helt plötsligt kan det bli lugnt och då ska man ju också ta lön. Så därför blir det dubbelt med jobb emellanåt. Och november är alltid en sådan månad. Och det är bara jag i det här företaget, jag har ingen att delegera till. Och väldigt svårt att anställa eftersom det är så ojämt med jobb.

Prestationsångest är nåt jag lider av emellanåt, precis som många kvinnor.

Jag vill ju aldrig göra nåt halvdant och sätter ofta stor press på mig själv.

Detta är oftast nåt jag gillar med mig själv, jag slarvar inte. Och jag kan verkligen klappa mig på axeln och tycka jag gör ett jobb bra.
Det hade ju varit värre om jag aldrig var nöjd, men det är jag. Men pressen jag ger mig själv emellanåt är otroligt jobbig

När dessa mörka dagar kommer känns ingenting lätt på nåt sätt, varenda liten sak är ett stort hinder som jag ska ta mig förbi.

När jag mår såhär vill jag också ha det städat runtomkring mig. Detta är förstås helt omöjligt med en familj på 5.
Varannan vecka går det jättebra när det bara är jag och Pär.
Men sen rasar det när barnen kommer.
Då får jag dåligt samvete över att jag en sur och tjatig mamma, för man vill ju ha en mysig stämning när barnen är här.
Då mår jag dåligt över det också.
Ja ni hör ju….
Nån vill ställa sig och baka och jag ser bara stöket framför mig i köket. Sjävklart får dom göra det men i mig kryper det och jag mår på riktigt dåligt.

Min oro över Levis och skolan gör inte saken bättre.
Levis har fått sin diagnos, men nu väntar vi på läkartid hos BUP vilket tar en evighet.
Min smarta unge med tusen idéer som just nu känner sig så dålig eftersom han inte klarar av att koncentrera sig ett dugg på lektionerna.
Och detta utrycker sig i ilska och frustration.
Det är emellanåt tufft både hemma och i skolan just nu. Och både mornar och kvällar är en kamp.

Så återhämtningen för mig just nu är inte så stor.
På barnfria veckor jobbar jag från att jag vaknar till att jag lägger mig, och även helger.
För på barnveckorna kan jag omöjligt lägga in fulltid med jobb eftersom det går åt så mkt tid till Levis just nu. Och jag känner hur detta tar kål på mig

Så att panikångestattacken kom i fredags är inte så konstigt, det inser jag nu när jag skriver detta. Ännu en vecka med barnen och tankarna snurrar…..

kommer jag kunna jobba som planerat. Kommer skolan ringa…… Hinner jag mina deadlines?

Balansen är svårt att få till just nu tycker jag.
Jag försöker verkligen få till min träning, jag hinner inte promenera varje dag just nu. Fast jag vet att jag behöver få andas.

Min räddning nu är mina pms tabletter

Och att jag signat upp mig på en kurs hos Nadja Mayr
Jag ser så mkt fram emot att få verktyg att må bättre när dessa perioder kommer.

Kram på er

/Marit

Hej på er

Mår ni bra i sommarvärmen, har ni semester eller jobbar du på?

När jag var anställd förut minns jag att man räknade ner till semestern, det är inte riktigt så längre.

Jag ”går aldrig” helt på semester, men jag trappat ner. Det passar mig rätt bra. Jag gillar inte att vara helt ledig om jag ska vara ärlig.

Klart jag är helt ledig några dagar hot och dit, eller, jag kollar såklart mailen och svarar jämt. Men är ändå ledig.

Igår hade jag en riktig skitdag verkligen.
Den började supermysigt eftersom min kompis Stina sov över och vi tog en skön pw och en mysig brunch ihop innan hon åkte hem till Sundborn.

Min Pär är på golfresa i Klövsjö så jag är själv med grabbarna. Thea är med sin farfar och åker med hans husbil.

Vad var det som blev så fel igår då?
Jag vet inte riktigt själv faktiskt.

Ttor jag hade så höga förväntningar på dagen och den här helgen som skulle bli såååå mysig ihop med mina killar.
Men den äldsta satt bara vid datorn och surar för att hans EPA har gått sönder.

Och den yngsta låg med mobilen fastklistrad i handen och svarade bara tjurigt på tilltal…..

Jag la mig och solade en sväng för att vädret var ju helt underbart.

Sen vill Max har skjuts till grannstaden för att hänga med kompisar, men han visste inte exakt när….. Det var nog där det gick fel för mig.

För vi väntade i 2 h på att han skulle få klartecken av polaren när dom skulle mötas. Att vänta är inte nåt jag klarar särskilt bra av. Så jag kunde ju inte hitta på nåt med levis heller för jag fick ju lov att hålla mig hemma. Så jag gick och tjatade på Levis att sluta kolla på mobilen, och han blev bara surare och surare på mitt tjat.

Och Levis var inte på sitt bästa humör igår kan jag säga, och både han och jag har ordentliga konflikter emellanåt just nu.

Han trycker på varenda punkt ibland och gör mig galen. Vi väntar på en adhd-utredning på honom till hösten vilket kommer att bli jätteskönt.

Jag har även bytt adhd medicin nu under våren/sommaren, och det har verkligen inte varit skoj.

Ångest, oros känslor och nedstämdhet är nåt som jag känt i princip varje dag.
Och lever man då med barn som oxå har samma problematik så blir det jobbigt, speciellt när man är helt själv med dom.

Och när grabbarna sen började bråka med varandra för en liten skitsak så brast det för mig igår. Då började jag gråta och undrade va fan dom tänkte med.

Då har jag servat dom och ställt upp på allt och dom kan inte ens hålla sams och visa uppskattning. Fy fan va arg jag kan bli då….. och ledsen

När vi åkte till Cypern tog jag bort medicinen helt, vilket var jätteskön. Men jag behöver min medicin i vardagen, det vet jag. Och därför är det så drygt att inte hitta rätt dos.

Jag har ökat 3 gånger nu, vi får se om jag måste byta igen….. För emellanåt mår jag verkligen inte bra.

Sen tror jag vi ofta sätter så höga krav på just sommaren. Då ska vi ha det mysig och bra varje dag.
Alla ska vara sams och ha det jätteskojigt hela tiden.

Förväntningarna är skyhöga och då blir man också så besviken när det inte alls blir som man tänkt sig. Men varför har man så höga förväntningar egentligen?
Jag vet ju hur mina barn är? Trodde jag att dom helt plötsligt skulle hoppa ur sina sängar och vilja hitta på nåt med mig? Jag tycker överlag att alla våra 3 tonåringar är lite tjuriga just nu. Bävar inför veckan på Gotland lite grann faktiskt

Jag tror oxå att man vill att allt ska vara så mysigt när vädret är så bra. Men så ser ju inte verkligheten ut, det fattar jag också.
Idag har det varit betydligt bättre, thank god.

Antagligen för att jag sänkte kraven. Men vi spelade minigolf ihop och åt en mysig lunch, de ni.

/Marit

 

Den här ”trevliga” kommentaren dök upp i min inbox igår efter att jag la upp en storie där jag och Pär var i en butik och skulle köpa längskidor.

Nåt som faktiskt är väldigt svårt att handla på nätet för övrigt.

Jag tänkte först inte bry mig så mycket mer än att just svara denna Eva. Men sen har detta växt lite inom mig. Jag la upp svaret och kommentaren på storie. Och jag fick inte en enda som höll med henne. Tack och lov för det. För ska vi tänka som henne så vet jag inte vart vi ska hamna i Sverige när allt detta är över.

Arbetslöshet, konkurser, depressioner, ekonomisk kris utan dess like. Anders Tegnell uppmanar ju tom att vi som är friska och inte i riskgrupp ska handla i butiker när vi behöver. Vi ÄR försiktiga, men vi kan inte stanna hemma allihopa. Det går bara inte.

Jag har tom fått meddelanden av sjuksköterskor som jobbar med covid patienter och som håller med mig. DE har det supertufft just nu, absolut.

Vi ska följa alla riktlinjer, tvätta händer samt sprita och hålla avstånd. De allra flesta som hamnar på intensiven med covid är äldre människor över 70. Ja, dessa personer ska hålla sig hemma och inte beblanda sig ute.

Men vi andra måste försöka få Sverige att rulla på i lagom takt undertiden. Det är bara så. Och jag hjälper min mamma att handla för hon är 73 år. Vi får hjälpas åt nu.

Vi kan inte hålla på att vara otrevliga och hålla på med några jäkla pekpinnar hela tiden. Det är SÅ tröttsamt. Vi gör så gott vi kan allihopa. Är du äldre, stanna hemma. Är du frisk, lev någorlunda normalt men var försiktig. Och sluta sitta bakom en skärm och klaga på andra och tänk steget längre nu för tusan.

Det var nån som också skrev att man kan vara sjuk utan symptom därför ska alla stanna hemma. Men vad är värst? Att du blir sjuk, och får som en vanlig influensa (som faktiskt är det allra vanligaste för en frisk person som inte är i riskgrupp) tappar smak och lukt ett tag. Eller att alla stannar hemma och flera 100 000 blir av med sina jobb?

Jag vet vad jag tycker iaf…..

Min man tycket inte jag skulle ge mig in i denna diskussion, men jag är så trött på alla pekpinnar och elaka dm´s nu. Snälla, det är inte läge att vara dumma mot varandra nu. Alla gör så gott dom kan. Självklart ska man ta detta på allvar. Men det är ju därför alla butiker och restauranger tagit till åtgärder nu.

Här nedan ligger några av alla dm´s jag fick igår.

Hej fina ni

Just nu sitter jag på tåget påväg till Gävle och Pär.
Det känns som förr i tiden när jag jämt satt mig på tåget efter jobbet på Åhlens varannan fredag. Det brukar vara Pär som kommer hem till huset i Dalarna på fredagar. Men den här helgen ska vi tillbringa i Gävle.

Vi sov med varandra från sön-mån sen åkte Pär tidigt på måndag morgonen.
Så vi har varit ifrån varandra i 5 dagar nu.
Såhär har vi levt länge nu, i 8 år för att vara exakt.

Många undrar hur vi klarar det. Men det gör vi för att vi måste.
Jobbigt ibland såklart när man vill ha hjälp i vardagen eller bara vill ha honom nära när man är låg. Eller bara känna oss som en familj.

Men oftast går det jättebra.
Jag och grabbarna har våra rutiner och Pär och Thea har sina. Det är såhär det måste vara tills våra barn är stora.

Och bland är det skönt att få vara själv med pojkarna också. Jag tycker inte man behöver bo ihop hela tiden när man har barn från tidigare förhållanden.
För oss funkar det här bra.

Sen har vi lov och semestrar ihop såklart. Och då märker man efter en tid ihop att irritation kan komma. Då inser både jag och Pär att det är tur att vi inte bor ihop hela tiden.

Anledningen till att vi har dubbla boenden är såklart för att både jag och Pär har barn sen tidigare förhållanden. Och Pär kommer från Gävle och jag Borlänge.
Det är ungefär 12 mil mellan våra städer.
Inte jätte långt, men lite för långt för att pendla varje dag.
Speciellt när barnen var små. Vi ville inte att de skulle behöva åka bil varje morgon och varje em.

Och i nuläget har Thea fritidsintressen varje dag efter skolan. Så jag vet inte hur det hade gått om vi inte hade haft råd att ha 2 boenden. Hon håller på med mycket den lilla bruttan. 3 dansgrupper plus fotboll/innebandy.

Så ni förstår kanske att även helgerna numera även är fullspäckade med matcher och dans.

Men ibland får Thea hoppa över nåt en dag på ”våra helger”
Och en av helgdagarna åker Pär och Thea fram och tillbaka Gävle Borlänge

Eller så åker hon tåg fram och tillbaka om det är nåt som hon känner är jätte viktigt.

Men jag ska erkänna att det är jätte svårt ibland.

Barnen är 12 och 14 och tror och tycker själva dom är mycket större än vad som är, typ vuxna😂 Och helst av allt vill dom bestämma allt själva.

Men för oss är även tiden ihop som ”familj” viktig på de få dagar vi har ihop per månad.

Även om det innebär att ungarna är på sina rum så är vi under ett tak ihop alla 5, äter ihop och bara är.

Vi är ifrån varandra väldigt mycket, jag och Pär, och det är för våra barns skull såklart.

Men som sagt, det är inte alltid lätt att leva som vi gör.

Men vi försöker göra det så bra för alla som det bara går.
Kanske blev lite svamligt som vanligt.
Men jag vet att endel lever som vi och jag får endel Mail och frågor. Och jag vet att det är uppskattat av er att höra att fler har det lika.

Nu ska jag och Pär ha en mysig helg i Gävle. Gå ut och äta på en av våra favoritrestauranger imorgon kväll tex. Det ska bli sååå mysigt