



Satans påfund, det är vad PMS/PMDS är, på riktigt.
Jag har haft PMS ända sedan jag fick mens när jag var 11 år, riklig mens, väldigt mycket menssmärtor, huvudvärk och illamående. Detta har jag levt med och inte haft några stora problem med det. Men under dom senaste 5-6 åren har det blivit mer besvär, eller det började nog efter barnen.
Det börjar ca 3-4 dagar innan mensen ska komma, blir den sen, blir det ännu värre. Mitt humör blir fruktansvärt. Jag känner mig gråtig hela tiden och får extrema humörsvängningar och raseriutbrott. Jag får också ångest, känner mig ilsken, oerhört deprimerad och jag kan börja gråta för minsta lilla sak…… Ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och gråta, eller ta bilen och köra in i ett träd. Jag vet att det låter galet, men just då är det väldigt logiskt. Helt sjukt som du kanske förstår. Detta är olika från månad till månad. Ibland mindre, ibland fruktansvärt. Eftersom detta är så långt ifrån min annars glada personlighet så känner jag att det är ett stort problem. Oftast är det Pär, barnen eller mamma som råkar värst ut. Det måste vara fler som känner såhär som jag gör ibland? Som att man typ är sjuk i huvet.
I måndags var en sån dag, jag kände redan på söndagen att det var på gång. Så man tycker ju at jag borde vara förberedd, men ooohhh nej. Det slår mig som en jävla käftsmäll i ansiktet. Pär åker iväg och kollar på hockey i Stockholm, där har vi 1:a jobbiga grejjen. Jag HATAR att vara själv, bland det värsta jag vet alla kategorier. Jag är en extremt sällskapssjuk människa. Jag tänker att träning brukar alltid göra saken bättre, så jag går till gymmet efter jobbet kl 17. Varenda maskin är upptagen, det blir löpning på bandet i en halvtimme, jag som verkligen behövde lyfta nåt jävla tungt, aja det funkar ändå. Men lite förbannad blir jag.
Sen kommer mamma och hämtar mig och skjutsar hem mig eftersom jag kom med tåget från Gävle på morgonen. Då jag råkade glömma min telefon i hennes bil och jag blir utan den under hela kvällen, kan inte prata med Pär och säga god natt heller och dessa jävla depressionskänslor är värre än nånsin så jag gråter hela kvällen. Hittar en gammal väckarklocka så jag vaknar i tid på tisdag morgon, det är nämligen inventering på jobbet. En av dom mindre roliga dagarna jag har på ett år. Dom är inte många dessa dagar, men inventering är inget som gör mig så himla upphetsad om man säger så. Jag stressar ut till bilen med handväska, träningsbag, matpåse och en termosmugg med kaffe. Och på nåt jäkla sätt åker kaffemuggen ut ur matpåsen och rakt ut i bilen när jag ska sätta mig. Behöver jag säga att jag skrek varenda fult könsord jag kunde komma på och började storgråta….. På tisdag eftermiddag kom mensen, thank god. För då vet jag att helvetet är över och alla hemska svarta känslor förvinner på några timmar. Jag ringde såklart Pär direkt efter att jag hämtat mobilen hos morsan efter kaffe incidenten och beklagade mig över mitt ensamma jävla mensiga-pms-liv medans han haft en trevlig kväll på hockey, hahaha.
På eftermiddagen kommer ett blombud till jobbet från Pär. Då funderade jag på om jag verkligen förtjänar honom….. Sen kommer jag på att det gör jag ju visst, för ingen av oss är felfria. Men det gör inget, för vi älskar varandra ändå hur mycket som helst. Och det är sådana här gånger som jag liksom känner att Pär förstår mig som ingen annan nånsin gjort och att han är min allra bästa vän som jag också är helt och hållet tokkär i.
Men ska det behöva vara såhär???
/Marit