Men nu ni, nu ska ni få höra.
I onsdags kväll fick jag aspanik, ni vet när hela kroppen skakar och man inte kan andas. Jag provade nämligen bröllopsklänningen och den satt inte lika bra längre. Grejjen är ju att vi gjort ganska mycket ändringar på den. Och när jag hämtade den för en vecka sen så provade jag den så himla snabbt för det var massa andra människor inne i butiken samtidigt. Stressigt och rörigt ni vet, jag ville bara hem och dricka drinkar med min Pär. Så jag speglade mig aldrig riktigt bakifrån. I förrgår kväll får jag bara en konstig känsla och provar klänningen och den sitter inte alls som den gjorde först. Den bara hängde liksom och så mycket har jag verkligen inte tappat i vikt. Började gråta och skaka, till saken hör att jag stressar lite för mycket lite överallt just nu. Och då har jag svårt att vara lugn när nåt blir fel. Det rinner liksom över, som en jävla fors.
Min fina Pär vet inte riktigt vad han ska säga, han får ju inte se mig i den och jag kan ju inte förklara mer än att det är inte bra. Han säger att ”går det inte att fixa till klänningen så köper jag en ny. Allt blir bra, gumman” Han är ju bara bäst, min fina Pär. Just där och då lugnar ju inte det mig särskilt mycket men ändå.
Jag ringer iaf till Ruths igår morse och förklarar läget. Kom in säger Aytan, ägarinnan. Kom idag, detta måste vi fixa. Antar att hon fått tagit hand om en och annan hispig bridezilla, hahaha.
Jag fick sluta en timme tidigare eftersom jag redan jobbat in några timmar den här veckan och jag och Pär drog till Västerås.
Strax efter 17 kommer vi fram och dom förstår direkt vad jag menar, så jäkla skönt. Sömmerskan Louise jobbar över och vi kommer därifrån efter kl 20. En hel del tyg har tagits bort och klänningen sitter återigen som en smäck på min kropp. Vilken jäkla service. Men shit va jag INTE va lugn där ett tag. Skrek, grät och flippade lite både på kvällen och i bilen påväg dit. Kastade ett läppglans på Pär när han nämde att han kanske skulle spela golf nästa vecka en dag, hahaha. Nu känns det bra igen, men jag tror fan ibland jag har lite sydländskt temperament i mig som Pär brukar säga. Jag skriker och kastar saker omkring mig när det inte blir som jag tänkt. Jag älskar att Pär kan titta på mig efteråt och säga att han älskar mig och mitt växlande humör, stackarn.
/Marit (bridezilla-light)
