Lite känslomässigt svammel

Hej på er

Senaste dagarna har varit tunga och jobbiga.
Och i fredags kom den, en panikångestattack.

Jag kunde inte andas och tårarna bara rann. Jag kippade efter luft och hade kaninpuls.

Tur Pär var där och kunde lugna mig.

Han har också haft några panikattacker genom åren så han visste vad jag behövde…..
Men det är verkligen fruktansvärt. Allt blir svart och mörkt.

Jag har flera gånger vaknat redan på mornarna med tryck över bröstet senaste dagarna och en ångest i magen.
Stress i kroppen på en gång istället för lugn och ro som jag helst vill börja mina dagar med.

När jag kikar i almanackan så är det fullt med jobb och istället för att vara tacksam så känner jag stress, press och prestationsångest. Hur ska tiden räcka till, det gör den inte. Jag måste jobba långa dagar och helger.
Varför ta åt dig så mkt jobb tänker ni?
Ibland blir det så, endel jobb blir större än man först trott.
Sen är det svårt att tacka nej till jobb när man är egen företagare. För helt plötsligt kan det bli lugnt och då ska man ju också ta lön. Så därför blir det dubbelt med jobb emellanåt. Och november är alltid en sådan månad. Och det är bara jag i det här företaget, jag har ingen att delegera till. Och väldigt svårt att anställa eftersom det är så ojämt med jobb.

Prestationsångest är nåt jag lider av emellanåt, precis som många kvinnor.

Jag vill ju aldrig göra nåt halvdant och sätter ofta stor press på mig själv.

Detta är oftast nåt jag gillar med mig själv, jag slarvar inte. Och jag kan verkligen klappa mig på axeln och tycka jag gör ett jobb bra.
Det hade ju varit värre om jag aldrig var nöjd, men det är jag. Men pressen jag ger mig själv emellanåt är otroligt jobbig

När dessa mörka dagar kommer känns ingenting lätt på nåt sätt, varenda liten sak är ett stort hinder som jag ska ta mig förbi.

När jag mår såhär vill jag också ha det städat runtomkring mig. Detta är förstås helt omöjligt med en familj på 5.
Varannan vecka går det jättebra när det bara är jag och Pär.
Men sen rasar det när barnen kommer.
Då får jag dåligt samvete över att jag en sur och tjatig mamma, för man vill ju ha en mysig stämning när barnen är här.
Då mår jag dåligt över det också.
Ja ni hör ju….
Nån vill ställa sig och baka och jag ser bara stöket framför mig i köket. Sjävklart får dom göra det men i mig kryper det och jag mår på riktigt dåligt.

Min oro över Levis och skolan gör inte saken bättre.
Levis har fått sin diagnos, men nu väntar vi på läkartid hos BUP vilket tar en evighet.
Min smarta unge med tusen idéer som just nu känner sig så dålig eftersom han inte klarar av att koncentrera sig ett dugg på lektionerna.
Och detta utrycker sig i ilska och frustration.
Det är emellanåt tufft både hemma och i skolan just nu. Och både mornar och kvällar är en kamp.

Så återhämtningen för mig just nu är inte så stor.
På barnfria veckor jobbar jag från att jag vaknar till att jag lägger mig, och även helger.
För på barnveckorna kan jag omöjligt lägga in fulltid med jobb eftersom det går åt så mkt tid till Levis just nu. Och jag känner hur detta tar kål på mig

Så att panikångestattacken kom i fredags är inte så konstigt, det inser jag nu när jag skriver detta. Ännu en vecka med barnen och tankarna snurrar…..

kommer jag kunna jobba som planerat. Kommer skolan ringa…… Hinner jag mina deadlines?

Balansen är svårt att få till just nu tycker jag.
Jag försöker verkligen få till min träning, jag hinner inte promenera varje dag just nu. Fast jag vet att jag behöver få andas.

Min räddning nu är mina pms tabletter

Och att jag signat upp mig på en kurs hos Nadja Mayr
Jag ser så mkt fram emot att få verktyg att må bättre när dessa perioder kommer.

Kram på er

/Marit