1 år idag ❤️
1 år sedan pappa tog sina sista andetag. Mamma ringde tidigt på morgonen och jag sprang över snabbt. Höll hans händer när han inte orkade andas längre.
Man tror att man förstår hur det känns att förlora en förälder, men det gör man inte förrän man är där. Den där saknaden av att nån som varit så självklar inte längre finns. Den där tryggheten som bara är borta. Saknaden är så jävla stor.
Han ska ju liksom alltid finnas där. Jag vill fortfarande ringa och få hjälp ibland. Tänk om man bara kunde få 5 min till, bara en kort kort stund. Skulle kunna göra vad som helst för det. Ibland kommer vågen fortfarande över mig, inte lika ofta längre. Men med jämna mellanrum.
1 år har gått av födelsedagar, farsdag, julafton och högtider utan pappa.
Jag kan fortfarande se nån annan gubbe som liknar pappa på håll ibland och tro det är han. I en hundradels sekund kan hjärtat hoppa till.
Saknar hans ansikte, lugna röst och hans dåliga skämt. Saknar mamma och pappas smågnabb, sådär som ett par håller på som levt ihop i över 50 år. Saknar mina barns morfar som alltid ställer upp och hjälper sina barnbarn med allt. Saknar att han kommer och ber mig om hjälp med sin mobil när det dyker upp nån symbol i skärmen och han fattade ingenting. Han gick faktiskt en mobil-kurs för pensionärer. Jag höll på att skratta ihjäl mig när han berättade vad han lärt sig. Typ att skicka whatsup eller skapa en profil på Instagram….., haha.
Jag har gruvat mig lite för den här dagen. Ni vet, jag känner ju allt så jävla mycket jämt. Allt blir så starkt.
Men jag har tillåtit mig själv att gråta, ta det lugnt och jag har varit väldigt närvarande mina känslor. Det var faktiskt skönt. Jag tog en lång promenad, grät och andades. Hoppade över gymet idag bara för att jag helt enkelt inte ville träffa någon, förutom min familj. Jag ville vara ensam och inte behöva låtsas vara glad.
Jag och mamma gick och åt lunch på en restaurang i närheten. Min Maximilian är fortfarande hemma och är sjuk så vi pratade mycket. Mamma åkte till graven som ligger en bit bort, jag stannade hemma med vovven och pojkarna.
Nu är dagen snart över och det är faktiskt riktigt skönt.
Jag vill passa på att hylla min underbara familj och min fina Pär. Det är inte lätt att leva med någon som är i sorg. Första tiden var hemsk. Man orkar inte känna nånting annat än smärta och saknad. Och den som lever bredvid får ge mycket då och inte förvänta sig få nånting tillbaka. Det är en erfarenhet jag blivit rikare det här året. Men som tur är vänder det. Och man börjar leva igen.
Tack älskade Pär❤️
Och massa kramar till er❤️
Som ger kärlek och fina hälsningar. Jag är så glad att ni kommer in hit till mig.
/Marit
