Det har redan gått 1 månad.
En månad sedan jag höll pappa i händerna när han tog sina sista andetag. Jag tror faktiskt inte riktigt jag förstått att han är borta. Eller vissa stunder gör jag nog det, och då gör det så himla ont. Jag tror ibland jag ska se honom igen när jag går hem till mamma, eller möta honom på vägen i bilen.
Jag undrar hur han har det nu. Ser han oss? känner han att vi är ledsna? Jag grubblar så mycket…. På hur han tänkte sista tiden, han sa inte så mycket. Han var den tysta typen när det kommer till känslor.
Var han rädd? kände han att han inte var klar? Var han ledsen?
Jag tycker det är så sorgligt att mina barn förlorade sin morfar så tidigt och jag min pappa. Jag var inte klar med honom. Jag saknar inte bara honom rent känslomässigt, utan också praktiskt. Vem ska jag fråga nu när bilen krånglar. Vem ska laga mina möbler eller vaser som jag ibland har sönder. Vem ska jag berätta för nu om mina roliga träningspass. Vem ska fixa ungarnas cyklar?
Det kommer några tårar varje dag och jag undviker fortfarande att ta på mig mascara om jag inte måste.
Kram
Du skriver så fint Marit, jag förstår precis hur du menar! Jag är säker på att han är med dig på ett hörn. Min Thilda sa häromdagen att hon tror att allt blir svart när man är borta, fast inte på ett dåligt sätt utan mer vilsamt. Men jag tyckte det lät så deppigt så jag sa att jag minsann ska bevisa motsatsen och hälsa på henne i en annan skepnad, sådär så hon förstår att det är jag! Du får hålla ögonen öppna för små tecken. Kram på dig!
Tack Anna ❤️
Jag ska verkligen hålla utkik.
Kram tillbaka, blir så varm i hjärtat av dina fina meddelande.