Hej på er
Dagarna rullar på här hos oss fastän det känns som att man lever i ett vacuum. Man fungerar för att man måste. Ibland går man sönder och sen är man tillbaka till det där likgiltiga stadiet där man inte känner så mycket alls. Idag är det en vecka sedan pappa dog.
Jag är mamma men orkar inte lika mycket som förut. Orkar inte ta strider eller att tjata. Jag förklarar såklart för barnen hela tiden hur jag känner och dom anpassar sig, underbara ungar. Dom är ju ändå så stora och det är skönt.
Jag orkar inte vara nån härlig fru. Pär är underbar men får ingenting tillbaka just nu….. Han ger och ger och jag känner mig bara likgiltig och bedövad på nåt sätt. Jag har inga känslor att ge. Ganska jobbig känsla att inte känna nåt, förstår ni hur jag menar?
Igår satt Pär på hög musik när han lagade mat, sjöng med lite i låten och lät glad. Jag tyckte bara det kändes konstigt. För inuti mig bara gråter jag hela tiden. Jag bad honom sänka volymen och sluta sjunga. Jag kände mig så hemsk på nåt sätt, stackaren. Han bad om ursäkt och sa att han förstod……
Hur länge känner man såhär? Nån som vet?
/Marit
[netstyle_samarbete_carousel widget=29819]
Det går inte att säga en tid, det måste läka ut bara, och sånt kan TA tid. Ta det lugnt bara och din man/övriga förstår att du sörjer och att du inte är dig lik. Man behöver elr kan inte vara en givande människa jämt. Sorg hör till livet precis som glädje. Du skulle göra detsamma för honom.
Men visst gör det fruktansvärt ont i perioder, Inget att hymla med. ibland lättar det lite och man kliver framåt för att sen falla lite tillbaka igen. Fram och tillbaka. Min pappa som stod mig nära dog för femton år sen i år och jag bär saknaden med mig jämt, som en följeslagare. Min förlust är svår men inte smärtsam. Jag har arbetat och pratat så mycket om det och det plågar mig inte med sån smärta som det gjorde första tiden. Saknaden går ju aldrig över, den ”går intill” på nåt sätt.
Du genomgår en förlust och du behöver vara snäll och ödmjuk mot dig själv.
En varm kram till dig.
Det tar liksom den tid det tar. När min mamma dog (efter 2,5 års sjukdom) 2013 trodde jag att jag hade liksom bearbetat det under tiden, men så var det ju inte…. Det tar tid, och det gör svinont. Men man lär sig leva med det. Saknaden efter min mamma är fortfarande enorm, men jag kan hantera den på ett annat sätt, och jag lovar att det kommer bli så för dig med. Ta hjälp om du behöver, det finns suveräna människor att prata med inom vården.
I ”början” känns det som att man aldrig mer kommer att bli glad och kunna skratta. Fast det kommer, jag lovar.
Stor kram <3
Tusen tack Elin.
För att du tog dig tid att skriva och för dina kloka ord
❤️
Kram Marit