Hej fina ni.
Igår på alla hjärtans dag tog Pär fram en text som han skrivit om vårat möte och tiden fram till att jag valde honom. Han ville att ni skulle få läsa hans känslor. Min fina Pär, han är ju bara helt bäst.
Så här får ni en till lång, ärlig text om svår men otroligt stark kärlek från en man som aldrig gav upp.
Mötet med min mörka skönhet
Ni vet hur människor säger att det är på film med blixtrar och dunder etc etc. Jag kan ärligt säga att det händer även i verkligheten!
2012 var året då min värld vändes upp och ner och delar av ens hittills vuxna liv plötsligt rycks upp o allt ställdes på sin spets… Vart skall jag? Vem vill jag vara? Skall det vara så här? Och framför allt vad fan var det som hände???
April 2012 är då dom där 36h timmarna ändrar ALLT.
En båttur, en blick, ett leende och mötet!
Ca 5-6 månader innan: Ett sent samtal mellan 2 småbarnsföräldrar där man börjar inse att livet tagit olika riktningar med studier, företag, vänner och fritid. Men som man ska och som förväntas av en eftersom man har barn, så kämpar man vidare och försöker.
Åter till båten där min fantastiske säljare Anton lägger en kvick kommentar till bordet bredvid. Men VA, där är hon ju igen, hon jag såg där i vimlet med det vackra leendet och som sneglade åt vårt håll där vi stod 5-6 grabbar taggade på kryssning.
Vi slår oss ned vid bordet bredvid och PANG säger det när våra ögon möts och vi börjar prata! Det är som jag mött henne förr, det är som vi redan känner varandra, hur vi ser på saker är ju lika?! Vi tänker lika och avslutar varandras meningar med ett skratt redan efter 10 min.
Ca 6-7 h senare så är kl 05:30 och vi åker in i den finländska skärgården och till ljudet av Fredriks gitarr (En annan av mina vänner ) så ser vi solen gå upp och jag följer henne till hennes hytt. Efteråt är det omöjligt att sova och tankarna bara snurrar!!
Det är som bortblåst, förståndet som borde upprepa hennes väninnas kommentar om hennes vackra ringar och att hon snart skall gifta sig. Men jag ser bara hennes ögon, leendet och hennes mörka vackra hår framför mig. Hon var det vackraste jag nånsin sett.
Vad fan hände???
Ca 1-2 veckor efter detta så begravs min 19 åriga släkting och Lalehs ”Some die Young” ljuder i kyrkan, nedför församlingens kinder rinner tårarna och jag tänker att livet verkligen är för kort för att må dåligt och för kort för att inte vara lycklig. Samma helg beslutar jag och Theas mamma oss för att gå skilda vägar efter ca 7 år.
Jag kan inte få henne ur mitt huvudet, ja ni vet hon som nu har 5 veckor kvar tills hon skall gifta sig. Henne jag tänkt på varje vaken minut. Henne jag åkt till flera gånger för att bjuda ut på lunch. Varje låt som spelas på radion handlar ju om henne! Varje liten sak påminner mig om henne. Varje kväll så skriver jag till henne och varannan dag så ber hon mig ge upp och sluta kämpa.
Efter ännu ett möte så spelas Melissa Horn, Du är nog den, i bilradion på vägen hem till Gävle. Ännu igen så tåras mina ögon och jag gråter för jag vet inte om hon någonsin blir min. Hon får mig att känna mig så otroligt levande med sin härliga energi, ingen har nånsin haft den inverkan på mig som hon. Hon måste bli min.
I ca 3-4 månader så lever jag ett liv i total berg och dalbana. Där man slits mellan hopp och förtvivlan, då hon ena dagen skall bli min och nästa dag säger åt mig att jag ska glömma henne och träffa andra för att det inte kommer bli vi, åtminstone inte nu!
Våra stunder ihop är alltid magiska, men när vi skiljs åt gråter vi.
Vi har en spellista på Spotify där vi lägger in låtar. Det blir som att vi komunicerar via den emellanåt.
(Bilden är en spotifylänk)
Dagen hon berättar att hon verkligen skall gifta sig så rasar allt och jag minns än idag vart jag satt då hon sa det och mitt skrik när det känns som hjärtat slits itu. Jag visste att hon och Mange hade haft samtal hemma och jag hoppades såklart att hon berättat om mig. Visste också att hon åkt till en vän sen dröjde det flera timmar innan jag hörde från henne. Men så ringde hon och sa det allra värsta……
Jag och min dotter åker till Cypern där jag tillbringar 10 dagar med min kollegas familj.
Tiden där ges det mycket tid för tankar och reflektioner. Jag beslutar mig för att inte ge upp. Jag förlorar nämligen inte! Jag har så länge jag kan minnas varit världens dåligaste förlorare. Så därför gör jag allt i min makt för att alltid få vinna ?
Reser till Borlänge när vi kommer hem och står där på hennes jobb för att konfrontera henne med alla känslor jag har inom mig. Förklarar för henne att detta funkar fan inte, vi är ju som gjorda för varandra! Jag såg hur Marit kände samma som jag. Att få se henne igen var helt underbart. Jag hade bestämt mig, hon skulle bli min. Om inte nu, så åtminstone i framtiden.
När hon reser på sin bröllopsresa med sin väninna är min känsla att, snart är hon äntligen min! Marit kommer hem och berättar allt för Mange. Men för sjuttielfte gången har jag fel å allt rasar för mig igen, för nu skall dom ju såklart kämpa på?! (vilket man såklart ska) Men för mig var detta fruktansvärt. Kvinnan jag älskade, så nära men ändå så långt borta och i armarna på en annan man.
Helvetet fortsätter några månader till innan hon en dag äntligen bevisar att hon verkligen är världens modigaste tjej och hon tar steget och följer sitt underbara stora hjärta! Såsom jag bett henne göra i flera månader.
Så äntligen fick jag min mörka skönhet och än idag skriver jag 22:22 till henne❤️ Jag nyper mig fortfarande i armen emellanåt för livet med min Marit är som en fest som aldrig får ta slut. Älskar att uppleva livet med henne.
Kärlekens kraft är stor och stark! Jag är otroligt tacksam över min envishet och beslutsamhet och Marits mod och hennes styrka när allt var som värst.
Är än idag otroligt imponerad över hur bra Magnus tog allt detta och glad över att han inte slog ihjäl mig dagen allt kom fram.
Idag har vi alla goda och bra relationer till varandra där vi sätter våra barns trygghet i första rummet och vi alla mår bra. Detta är jag stolt över då det fan inte är lätt att separera och inte få ha sina barn jämt!
Våra ex är en stor del i att detta gått så bra och det är jag väldig tacksam över!
Tack för att just ni tog er tid och läste min sida och syn på hur det var när blixten slog ner.
22:22
Med vänlig hälsning, Pär Dybeck
