Hej hopp
Äntligen är vi här i vårat paradis Cypern, vår lgh på norra sidan. Som vi har längtat. Älskar att se hur växterna vi planterat växer för varje gång vi kommer. Värmen och lugnet här gör nåt med oss, vi kommer ner i varv på ett kick. Tycker såklart synd om Pär som måste hoppa omkring med gips, men det är ändå skönare att vara här och slappna av i värmen än hemma i värmen. I alla fall för mig, den personliga assistenten.
Denna gång kommer vi vara här i 3 veckor, det längsta vi någonsin varit här. Jag fick några frågor på insta-story igår om vi ska vara här 3 veckor utan barnen. Och svaret är nej det ska vi inte, barnen kommer hit om 1 vecka.
3 veckor är lång tid, däremot har vi varit borta 2 veckor förut utan barn och det kanske endel tycker är konstigt. Och då får man väl tycka det då, klart man längtar efter sina barn. Men jag vet ju att dom har det bra hos sin pappa eller mormor eller vart dom nu är. Och ska sanningen fram så lider nog jag mer av att längta än vad dom gör.
Men att kunna få åka iväg på en längre resa utan barn måste man väl kunna göra utan att folk höjer på ögonbrynen. Men det är klart, är man skild med barn kanske det känns mer naturligt än om man lever med den man har barn med. Däremot tror jag många förhållanden skulle må bra av att få lite mer egentid för varandra. Speciellt semestertid, men man är för dålig på att prioritera det. Att ”se” varann och få bekräftelse är jätte viktigt, ibland glömmer man det. Jag har också levt så, därför vet jag hur viktigt det är. Nog om det.
Förra året va ju jag och Pär lite spontana och bestämde oss för att åka tillbaka till Cypern efter 10 dagar här med barnen. Och det gick ju inte så bra.
Försenade flyg och missade ”connections-flighter” och det faktum att vi hade åkt ifrån resväskor som vi lämnade kvar i lgh, lånat vår grannes bil (som dessutom grannens pass låg i) gjorde att vi fick lov att ta oss tillbaka till Cypern. Och från Sverige fanns inga fler biljetter att få tag på förrän 1 vecka senare.
Så enda utvägen var att sätta våra 3 barn på ett flyg från Riga (som flygbolaget flygit oss till) till Arlanda själva…. Och jag och Pär i ett plan till Wien och sen vidare mot Cypern. Som jag grät, detta såg inte barnen såklart. Men fy vad jobbigt det var. Nu gick det ju jätte bra och våra barn var så otroligt duktiga och tuffa. För dom var det värsta äventyret ju.
Men därför har vi löst det på detta sätt i år, direktflyg och extra mycket tid mellan flighterna fram och tillbaka. Så nu ska inget gå fel.
Kär i min nya lilla singoalla topp från Hollister.
/Marit
[netstyle_samarbete widget=478]
