Hejsan
Då har jag sprungit ännu ett tough race. Och det är ju lite som att föda barn, man glömmer hur jävla tufft och jobbigt det är.
Ska jag vara ärlig va jag skit nervös inför idag då jag inte är i riktigt lika bra form som förra året. Då hade jag ju haft 8 vita veckor och tränat med Alex i 2 mån, haha.
Och ja, det var lika förjävligt jobbigt som jag trodde det skulle bli. Men jag tog mig runt. Och det var jobbigare än förra året över lag. Fler hinder och lerigare. Såg det när jag kollade på tiderna mot förra året oxå, överlag va alla snabbare förra året.
Jag veeet, jag blir så nördig sådär. Men jag vill bara kolla om jag är så mycket sämre eller bara lite.
Så jävla lerigt.
Jag sprang tillsammans med min bror till vänster. Men självklart va min polare Alex där och sprang också med sitt team Active.
Fler hinder, bland annat detta där man skulle krypa upp och ner i en stor ställning.
Hela gänget, här är vi rena och fina innan.
Det är en jävligt skön känsla efteråt iaf, den känslan kan ingen slå.
Tyvärr så hände en tråkig sak imorse. Pär åkte till Gävle för att spela en korpen-fotbollsmatch. Sen skulle han såklart komma direkt till min lopp och hejja på mig. Men han ringer och berättar att han slitit av hälsenan……
Och då hade jag bett honom att inte åka eftersom han är rätt skadedrabbad när han ska utöva nån sport. Och jag hade en riktigt dålig känsla och dom brukar stämma.
Jag tänker på Cypern resan och på allt som jag nu måste fixa. Fy fan, jag blir så trött och arg på karln. Jag veeet att det inte är med flit han skadar sig, men kan han inte bara inse att han är för otränad för att spela både fotboll och hockey. Det har varit för många skador nu sista 2 åren för att jag ska tycka det är ok.
Här springer man ett jävla lopp, upp och ner för berg med 45 hinder på vägen. Och klarar sig med några blåmärken.
Jag är faktiskt så arg och ledsen att jag gråter. Hatar att va känslomänniska ibland.
/Marit